I århundraden har dussintals inhemska nordamerikanska växter använts som botemedel av olika indianstammar. Blommor, löv, bark, rötter och örter användes för att lindra och bota kroppsliga besvär. Bland dessa finns växter som brukades mot bronkit, förkylningar, astma, feber och diarré, medan andra hjälpte till att läka brännskador, ryggvärk och ömma muskler. Kunskapen om växternas läkande egenskaper gick i arv genom generationer och har delvis inspirerat dagens naturmedicin.
Blodrot (Sanguinaria canadensis) användes för att bota kronisk bronkit. Enligt Abigail Redmond vid Wilkes University var växten känd som smärtstillande och användes även mot halsont, reumatism, astma, lungbesvär, strupkatarr, feber och vårtor.
Löven från malörten kokades till ett te som ansågs minska svårighetsgraden av bronkitsymtomen och som ibland till och med kunde bota sjukdomen.
Ett te på löven från kreosotbusken (Larrea tridentata) användes på liknande sätt mot bronkit. Natchez-indianerna bryggde dessutom te på kokade pleurisrötter (Asclepias tuberosa) för att lossa slem och hjälpa människor som led av lunginflammation.
Enligt Manataka American Indian Council är kanintobak (Pseudognaphalium obtusifolium) en infödd nordamerikansk växt som användes mot hosta, förkylning, influensa och astma. Körsbärsbark innehåller blåsyra och användes för att dämpa hostan. Gulbjörk, svartbjörk och körsbärsbjörk innehåller salicylater, precis som pipssippa (Chimaphila umbellata) och spirea. Alla dessa växter var till hjälp för att lindra förkylningssymptom.
De flyktiga eteriska oljorna från tall, ceder och balsamgran lindrade nästäppa och täthet i luftvägarna, liksom mentolen som utvanns ur mynta.
Den cherokesiska tidningen Cherokee Messenger listar inte mindre än sju inhemska nordamerikanska växter som indianerna använde mot diarré, tillsammans med beskrivningar av hur de användes.
Ottawa- och chippewafolket kokade hela geraniumväxten till ett te mot diarré. Menominee-folket använde innerbarken från kornellen, som kokades, fick svalna och sedan sprutades upp i ändtarmen med en provisorisk rektalspruta.
Tre stammar – pawnee, omaha och dakota – kokade rotbarken från svart hallon för att lugna magen. Moheganerna använde en jäst, ett år gammal saft av mogna svarta vildkörsbär mot dysenteri. För indianerna i norra Kalifornien var ett enkelt te på björnbärsrötter den föredragna behandlingen.
Blommorna från gul taggtistel kokades av stammarna till en sirap som ströks på brännskador och sår på hudytan för att främja läkning.
Värk, särskilt i ryggen, behandlades med hästmynta. Färska löv plockades, krossades och maldes innan de lades i blöt i kallt vatten. Drycken som blev resultatet ansågs, enligt Cherokee Messenger, lindra ryggsmärta, sänka feber och dämpa frossa.
Boneset (Eupatorium perfoliatum), kokat till te, betraktades som det allra bästa botemedlet mot feber och förkylningar. Även trollhassel kokades, och extraktet masserades in i ömma muskler för att lindra smärtan.
Vide (Salix) har en innerrot som ofta kokades av stammarna till en starkt koncentrerad dryck som dracks för att lindra frossa. Barken bereddes på samma sätt för att sänka febern.
Många av dessa traditionella botemedel hade en verklig farmakologisk grund. Videbark innehåller exempelvis salicylsyra – samma verksamme ämne som ligger till grund för aspirin – och trollhassel används än idag i hudvårdsprodukter. Samtidigt bör man komma ihåg att flera av växterna är giftiga i fel doser och att ingen av dem bör användas utan god kännedom om växten. Traditionell folkkunskap är fascinerande och värdefull, men den ersätter aldrig råd från kvalificerad vårdpersonal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online