Digerdöden, även känd som svartedöden eller böldpest, är en sjukdom som dödade miljontals människor i Europa från 500-talet fram till 1600-talet. Pesten bars av råttor vars loppor överförde smittan till människor genom bett. Sjukdomen var extremt smittsam och kunde även spridas genom att andas samma luft som en smittad person.
De typiska symtomen var svarta fläckar på huden samt svullna lymfkörtlar, oftast i halsen, armhålorna och ljumsken. Hög feber utvecklades, ofta tillsammans med kräkningar, kraftiga magsmärtor och blodhosta. I takt med att sjukdomen förvärrades förlorade den smittade sina mentala förmågor och blev i slutstadiet mycket sömnig. När personen väl somnade vaknade denne aldrig igen – det som då beskrevs som att "gå och lägga sig" skulle idag snarare kallas att hamna i ett koma utan återvändo.
Ett vanligt folkbotemedel för att avvärja otur och sjukdom var att spika upp en hästsko ovanför dörren – en tradition som levde kvar långt in på 1800-talet. Ättika användes också flitigt tack vare sin förmåga att bekämpa infektioner och desinficera föremål som mynt och kläder.
I Skottland under 1300-talet hängde man upp brödlimpor på pålar och lät dem ligga tills de möglade, varefter de brändes. Man trodde att brödet hade dragit till sig de bakterier som bar på smittan.
Åderlåtning, alltså att öppna ådror, var en av de mest utbredda metoderna ända fram till 1800-talet. Läkarna trodde att man genom att öppna ådror nära det infekterade området kunde leda ut infektionen ur kroppen, och metoden praktiserades därför regelbundet.
Vitlök konsumerades rikligt mot en rad olika åkommor och ansågs hjälpa till att hålla pesten borta. Andra folkbotemedel inkluderade lavendel, salvia och lagerblad mot huvudvärk, malört och mynta mot magont samt lakritsrot mot lungbesvär och slembildning.
Cirka 95 procent av de smittade överlevde dock inte digerdöden, vilket innebar att dessa botemedel högst erbjöd tillfällig lindring snarare än någon verklig bot.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online