Mycket av mexikansk tradition och kultur bär spår av både ursprungsbefolkningens och det spanska arvet – och samma sak gäller användningen av växter i folkliga läkemedel. Landets geografiska mångfald har dessutom bidragit till att varje region utvecklat sina egna unika örtkurer. Traditionen lever vidare än idag genom försäljare av medicinalväxter på Mexikos otaliga marknader och hos de traditionella helbrägdagörarna, så kallade curanderos, som använder dem i sin praktik.
I sin bok Homegrown Healing: Traditional Home Remedies from Mexico beskriver författaren Annette Sandoval hur aztekernas härskare Moctezuma I under 1400-talet lät anlägga en trädgård med tusentals medicinalväxter, och hur präster bedrev farmakologisk forskning på dessa växter. När de spanska erövrarna anlände tog de med sig egna medicinska traditioner och försökte utplåna den inhemska kunskapen i upplysningens namn. Senare samlade och dokumenterade spanska missionärer de inhemska medicinalväxterna, samtidigt som de predikade sina egna medicinska trosuppfattningar och behandlingsmetoder.
Mexiko är ett stort och geografiskt mycket varierat land. Växtlivet i de södra regionerna kan därför skilja sig markant från det i norr. Dessutom beboddes olika regioner av olika ursprungsfolk – aztekerna i de centrala och södra delarna, mayafolket i sydost samt zapoteker och mixteker främst i delstaten Oaxaca. Denna biologiska och kulturella mångfald har format de traditionella läkekunskaperna över hela landet.
En infusion av blommor och blad från chabacal är en vanlig behandling mot andningsproblem, liksom blommorna från chigüisa-växten. Mot magbesvär är ett te på stjälken från den ormbunkslika calaguala-växten en populär kur, liksom bladen från tulipán de monte.
Vid mer specialiserade behandlingar används den kokta roten av ahuayote mot gonorré, medan den kokade stjälken av xcubemba läggs på fötterna för att bekämpa lukt och infektion.
Även de ymniga tropiska frukterna i denna del av landet har medicinska användningsområden. Papayafruktens skal läggs på huden för att lindra insektsbett, medan papayablad kokas och läggs i ett bröstomslag mot astma. Ett te på bananskal anses hjälpa mot gallbesvär, medan ett te på mangoskal används mot magont.
I centrala Mexiko, där berg och höga platåer dominerar landskapet, sägs kokta kvistar av bretónica vara verksamma mot dysenteri, liksom kokt bark från chalahuite. Mot sår och skärsår appliceras kokt arnica direkt på det skadade området. Kokad capitaneja används mot vaginala infektioner, och stjälken från culantrillo-växten, indränkt i aguardiente-brännvin, är en vanlig kur vid chocktillstånd.
Här har öknens växter funnit vägen in i den lokala medicinska traditionen. Bitar av stjälken från busken chaparro amargo kokas exempelvis till ett te som dricks mot amöbinfektioner. Även te på solrosor används mot en rad olika åkommor, såsom huvudvärk, förkylning och halsfluss.
Dank denna långa tradition av örtkunskap, som förenar aztekiskt, mayainspirerat och spanskt arv, fortsätter Mexikas medicinalväxter att spela en betydelsefull roll i landets kultur – både på de livliga marknaderna och hos dagens curanderos.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online