Under medeltiden, särskilt under digerdöden på 1300-talet, saknade läkarna både kunskap om bakterier och effektiva behandlingsmetoder. Istället byggde vården på tidens medicinska föreställningar om kroppens vätskor, liksom på religion och vidskepelse. Här är de vanligaste botemedel som används mot pesten.
Enligt dåtidens synsätt berodde sjukdom på en obalans mellan kroppens fyra vätskor – blod, slems, gul galla och svart galla. Genom att öppna en åder och låta blodet rinna ut trodde man sig kunna återställa balansen och därigenom bota patienten.
Precis som vid åderlåtning användes iglar för att suga ut det ”dåliga” blodet ur kroppen. Metoden var ett vanligt inslag i den medeltida vården av febersjuka patienter.
Vid koppning placerades upphettade koppar på huden för att skapa ett undertryck. Sugen troddes dra ut gifter och sjukdomsalstrande ämnen ur kroppen och lindra de bölder som pesten orsakade.
Avföringsdrivande medel, så kallade purgativ, skulle rensa tarmarna från skadliga ämnen. Kräkmedel användes för att framkalla kräkningar och på så vis ”stöta ut” gifterna från magsäcken. Båda metoderna försvagade dock redan svårt sjuka patienter ytterligare.
Många människor bar amuletter eller talismaner försedda med religiösa symboler, helgonbilder eller magiska formler. De ansågs skydda bäraren mot smittan, eftersom orsakerna till pesten inte förstås vetenskapligt.
Eftersom pesten av många uppfattades som Guds straff för mänsklighetens synder vände sig stora delar av befolkningen till bön, botgöring och botprocessioner i hopp om att bli skonade.
Ingen av dessa metoder hade någon faktisk effekt mot den bakterie, Yersinia pestis, som orsakar pesten. En effektiv behandling kom först på 1900-talet med antibiotikans genombrott. Däremot visade sig de karantänsregler och isoleringsåtgärder som infördes i exempelvis Venedig ha en viss skyddande effekt – ett arv som lever kvar i begreppet ”karantän” än idag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online