I århundraden har människor använt örter som medicin. Faktum är att den första engelskspråkiga boken som beskrev örters läkande egenskaper publicerades redan 1525. Eftersom örter både växer vilt i riklig mängd och är lätta att odla, planterade kolonisterna dem ofta i trädgårdar nära sina hem. Där fanns de alltid till hands som behandling vid hälsoproblem och sjukdomar.
Örterna användes färska, torkade eller malda till pulver. De intogs antingen via munnen – ofta som te eller tinktur – eller applicerades direkt på huden.
De koloniala örtläkarna byggde sin medicin på den antika grekiska läran om de fyra temperamenten: det sangvinska (varmt, fuktigt och utåtriktat), det melankoliska (kallt, torrt och dystert), det koleriska (varmt, torrt och passionerat) samt det flegmatiska (kallt, fuktigt och slö). Varje temperament ansågs styras av en särskild kroppsvätska, en så kallad ”humor”: blod, svart galla, gul galla respektive slem.
Tidiga örtläkare trodde att örter bar på specifika egenskaper som speglade dessa temperament, och förskrev därför örter för att återställa balansen i kroppens humorer. En person med förkylning kunde exempelvis få diagnosen överskott av flegmatisk humor – vilket ledde till att en ört med varma och torra koleriska egenskaper förskrevs.
Myntfamiljen omfattar bland annat grönmynta och pepparmynta, kattmynta och kattgräs samt doftande balmsorter som citronmeliss. Med tanke på deras kylande, flegmatiska egenskaper använde kolonisterna mynta mot magbesvär och matsmältningsproblem samt huvudvärk. Man trodde dessutom att mynta ökade blodcirkulationen och lindrade kramp.
Salvia användes mot förkylning och halsont, och ansågs stärka levern och bygga upp blodet. Tack vare sina antibakteriella egenskaper applicerades den även utvärtes för att rengöra och desinficera sår – antingen genom att skölja såret med ett tepreparat eller gnida in det med färska salvialöv.
Kolonisterna utnyttjade maskroens höga vitamininnehåll genom att bereda en tonic av rötter och blad mot blodbrist. Den vita mjölksaften från stjälkarna användes för att bli av med vårtor. Tack vare sina kylande egenskaper var maskrosen också ett uppskattat botemedel mot varma och torra koleriska åkommor, som leverbesvär.
Mattraven, med sina kylande egenskaper, ansågs effektiv för att sänka feber. Kolonisterna trodde också att den lindrade de besvär som ofta följer med feber, som frossa och huvudvärk. Dessutom användes den för att lyfta humöret och behandla nervösa besvär.
Roten från vänderoten, som även kallas heliotrop, användes mot nervsjukdomar, sömnsvårigheter och epilepsi. Tack vare växtens värmande egenskaper troddes den också kunna hjälpa vid urinvägsproblem.
Kolonisterna lade lammörats ludna blad direkt på sår. Växten stoppade blödningen och blev sedan kvar på såret som skydd och stöd för läkningen. Rötterna kokades dessutom till ett te som lindrade illamående och kräkningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online