Arbetsterapi (OT) uppstod i början av 1900-talet från sammanflödet av moralisk behandling, arts and crafts-rörelse och progressiv medicin.
Grundläggande gestalt
Dr. William Rush Dunton Jr. (1868–1947), psykiater på Sheppard Asylum (Maryland), erkänns som "Fadern till arbetsterapi." Han observerade att meningsfulla, syftande aktiviteter (vävning, bokbinderi, trädgård) förbättrade patienters mentala tillstånd, minskade agitation och främjade rehabilitering.
Viktiga milstolpar
- 1914: Första formella OT-utbildningsprogram etablerat vid Philadelphia School of Occupational Therapy (nu del av Thomas Jefferson University), ledet av Eleanor Clarke Slagle.
- 1917: National Society for the Promotion of Occupational Therapy (NSPOT) grundades – blev senare AOTA (American Occupational Therapy Association). Grundande medlemmar: Dunton, Slagle, Thomas Kidner, George Edward Barton, Susan Cox Johnson, Isabel Newton.
- Första världskriget: "Reconstruction aides" (föregångare till OT:er) behandlade skadade soldater – fysiskt och psykologiskt – fäster yrkets roll i rehabilitering.
- 1920–30-talen: Expansion till TB-sanatorier, psykiatriska sjukhus, poliorehabilitering.
- 1965: Medicare inkudande (Del B) för OT-tjänster – stor ersättningsmilstolpe.
Kärnfilosofi (Då och nu)
- Syssel som terapi: Engagemang i meningsfulla dagliga aktiviteter (egenvård, arbete, lek, vila) främjar hälsa.
- Helhetlig syn: Person–Miljö–Syssel (PMS) modell.
- Klientcentrerad: Mål drivna av klientens värderingar och prioriteringar.
Från sina psykiatriska rötter har OT blivit ett mångsidigt, evidensbaserat hälsoyrke som adresserar fysiska, kognitiva, psykosociala och miljörelaterade hinder för delaktighet över livsloppet.
