När proteiner bryts ner och genomgår deaminering är det avfallsämne som främst återfinns i urinen urea – på svenska ofta kallat karbamid. Men hur uppstår detta ämne egentligen? Låt oss gå igenom processen steg för steg.
Deaminering är den kemiska process där en aminogrupp (NH₂) tas bort från en organisk förening, exempelvis en aminosyra. Aminosyrorna kommer i sin tur från de proteiner vi äter och som kroppen bryter ner vid ämnesomsättningen.
Hos människan sker deamineringen av aminosyror huvudsakligen i levern. Det är alltså här som aminogrupperna separeras från resten av aminosyran, vilken därefter kan användas för energiproduktion eller andra syften i kroppen.
De aminogrupper som frigörs vid deamineringen omvandlas till ammoniak (NH₃). Ammoniak är dock starkt giftigt för kroppens celler och kan inte utsöndras direkt i den formen.
För att göra ammoniaken oskadlig omvandlar levern den till urea via den så kallade ureacykeln. Denna avgiftning är livsviktig – utan den skulle ammoniaknivåerna i blodet snabbt nå farliga nivåer.
Det färdiga ureat transporteras med blodet till njurarna, där det filtreras ut från blodet och till slut utsöndras med urinen. Det är därför urea är det vanligaste kvävehaltiga avfallsämnet i vår urin.
Kort sagt: Vid deaminering av proteiner i levern bildas ammoniak, som levern omedelbart omvandlar till urea. Ureat transporteras sedan via blodet till njurarna och utsöndras i urinen – vilket gör urea till det dominerande avfallsämnet i urinen efter proteinomsättning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online