Styrs hornhinnereflexen av ryggmärgen? Nej – så fungerar reflexen faktiskt

Hornhinnereflexen är en av kroppens viktigaste skyddsreflexer. Men medieras den av ryggmärgen, som många andra reflexer? Nej – hornhinnereflexen styrs i själva verket av hjärnstammen. Här förklarar vi hur reflexen fungerar och varför den är så viktig för ögonens skydd.

Vad är hornhinnereflexen?

Hornhinnereflexen är en medfödd skyddsreflex som skyddar hornhinnan – ögats yttersta och extremt känsliga lager – mot skador. Så fort något irriterar hornhinnans yta, till exempel ett dammkorn eller en kraftig luftström, utlöses reflexen automatiskt och ögonlocket stängs omedelbart.

Så ser reflexbågen ut

Reflexen följer en tydligt definierad nervbana:

• Afferent led: Trigeminusnerven (nervus trigeminus, den femte hjärnnerven) registrerar beröringen av hornhinnan och leder signalen till hjärnstammen, närmare bestämt pons.
• Central omkoppling: I hjärnstammen överförs signalen till de motoriska nervkärnorna.
• Efferent led: Ansiktsnerven (nervus facialis, den sjunde hjärnnerven) aktiverar muskeln orbicularis oculi, vilket får ögonlocket att sluta sig.

En hjärnstamsreflex – inte en ryggmärgsreflex

Eftersom hela reflexbågen ligger inom hjärnstammen räknas hornhinnereflexen som en hjärnstamsreflex. Precis som ryggmärgsreflexer utlöses den dock helt automatiskt, utan att hjärnbarken behöver vara inblandad. Detta är avgörande, eftersom reaktionen måste ske blixtsnabbt för att hinna skydda den känsliga hornhinnan innan en skada hinner uppstå.

Klinisk betydelse

Läkare testar ofta hornhinnereflexen genom att försiktigt dra en tunn bomullstråd över hornhinnan. Reflexen används för att bedöma funktionen i både trigeminusnerven och ansiktsnerven, samt för att kontrollera att hjärnstammen arbetar normalt – till exempel hos medvetslösa patienter. En utgången hornhinnereflex kan därför vara ett viktigt varningstecken på neurologisk skada och bör alltid utredas vidare.