Mueller vs. Valsalva manövrer: Motsatta hemodynamiska effekter förklarade

Mueller-manövren är det fysiologiska motsatsen till Valsalva-manövren. Båda innebär tvingade andningsansträngningar mot en stängd glottis men ger divergenta hemodynamiska effekter.

Valsalva-manövren

• Åtgärd: Tvingad expiration mot stängd glottis (pressning).
• Intratorakalt tryck: Betydligt ökat (positivt).
• Venös återföring: Minskad (VCI kompression).
• Hjärtutbyte: Minskad → reflex takykardi, sedan hypotoni.
• Baroreflex: Initial BT-höjning (fas II tidig) → fall (fas II sen) → överstig (fas IV).
• Klinisk användning: Autonom testning, avbryta SVT, bedöma hjärtsvikt, rensa öron.

Mueller-manövren

• Åtgärd: Tvingad inspiration mot stängd glottis.
• Intratorakalt tryck: Betydligt minskat (negativt).
• Venös återföring: Ökad (VCI sugeffekt).
• Hjärtutbyte: Ökad preload → ökad slagvolym.
• Efterlast: Ökad LV transmuralt tryck → ökad efterlast.
• Hjärtfrekvens: Reflex bradykardi (via baroreceptorer).
• Klinisk användning: Bedömning av övre luftvägsobstruktion (sovnapné), hemodynamisk testning, avväxling från ventilator.

Jämförelsesammanfattning

Klinisk relevans

Mueller-manövren genererar negativt intratorakalt tryck upp till -80 cm H₂O. Vid obstruktiv sovnapné orsakar överdrivna Mueller-ansträngningar under sömn repetitiva hemodynamiska svingningar (ökad efterlast, minskat LV-fyllnad), vilket bidrar till hypertoni, förmaksflimmer och hjärtsvikt. Båda manövrerna är autonomfunktionstester; Valsalva-ratioen (max HR/min HR) bedömer baroreflexkänslighet.