Antimetaboliter är föreningar vars struktur liknar andra molekyler som kroppens celler normalt använder i sin ämnesomsättning. När en cell förväxlar antimetaboliten med den naturliga föreningen går det inte att bearbeta den korrekt. Cellens viktiga processer stannar då av, vilket oftast leder till att cellen dör. Inom cancerbehandlingen används tre olika klasser av antimetabolitläkemedel, som alla ingår i gruppen cytostatika.
Puriner är organiska föreningar som består av två sammansmälta ringar. Adenin och guanin, två av de baser som bygger upp den genetiska koden i DNA, är båda puriner. Purinantagonister är läkemedel som antingen hämmar syntesen av purinnukleotider – vilket hindrar cellen från att effektivt kopiera sitt DNA – eller som byggs in i DNA-strängen i stället för en äkta purinbas.
Eftersom cancerceller delar sig snabbt måste de replikera sitt DNA ofta. Läkemedel som stör DNA-syntesen och replikationen kan därför döda cancercellerna. Exempel på purinantagonister är 6-merkaptopurin, dakarbazin och fludarabin.
Tymin, cytosin och uracil är baser i DNA respektive RNA som tillhör pyrimidinerna – en grupp organiska föreningar som består av en enda ring som innehåller kväve. Pyrimidinantagonister fungerar på samma sätt som purinantagonister, men riktar sig mot syntesen av pyrimidinnukleotider eller byggs in i DNA eller RNA i stället för pyrimidinbasen. Vanliga läkemedel i denna grupp är 5-fluorouracil, kapecitabin, gemcitabin och decitabin.
Folatantagonister blockerar aktiviteten hos enzymet dihydrofolatreduktas (DHFR). Det stoppar bildningen av tetrahydrofolat, ett ämne som cellerna behöver för att tillverka både purin- och pyrimidinnukleotider. Målet är alltså detsamma som för purin- och pyrimidinantagonister, men folatantagonister angriper ett annat steg i processen för att nå samma slutresultat. Metotrexat är det mest använda läkemedlet i denna grupp.
Alla tre klasserna av antimetaboliter utnyttjar samma grundprincip: de lurar cellen att ta upp en falsk byggsten eller blockerar produktionen av äkta byggstenar. Eftersom snabbt delande celler är extra känsliga drabbar behandlingen framför allt cancercellerna. Även friska celler som delar sig ofta – till exempel i benmärgen och slemhinnorna – kan dock påverkas, vilket förklarar många av de biverkningar som kan uppstå vid cytostatikabehandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online