Trots de enorma framsteg som gjorts inom cancerbehandling och trots förbättrade överlevnadssiffror för många cancerformer, förblir bukspottkörtelcancer en av de allra dödligaste sjukdomarna i gruppen. Den är den fjärde vanligaste dödsorsaken i cancer världen över. Enligt National Cancer Institute låg den relativa femårsöverlevnaden för drabbade på nedslående 5,5 procent år 2005. Den relativa överlevnaden anger hur stor andel av de drabbade som fortfarande lever efter fem år jämfört med den övriga befolkningen.
Specialisters arbete försvåras dessutom av sjukdomens förmåga att växa utan att ge några symtom hos den drabbade – ofta tills det är för sent för effektiv behandling.
Symtom på bukspottkörtelcancer inkluderar gulsot (ikterus), viktnedgång och buksmärtor, men dessa tecken uppträder sällan hos patienten innan cancern redan har nått ett avancerat stadium. För att lokalisera tumören och fastställa sjukdomsstadiet använder läkare olika former av bilddiagnostik – såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRI) och positronemissionstomografi (PET) – i kombination med en allmän fysisk undersökning och en genomgång av patientens sjukdomshistoria.
Kirurgi är det mest effektiva verktyget i kampen mot bukspottkörtelcancer, men överlevnaden är även för patienter som kan opereras betydligt sämre än för patienter med andra cancerformer som kirurgiskt avlägsnas. Tidig diagnos är nyckeln till högre överlevnad, men eftersom bukspottkörtelcancer sällan ger yttre symtom förrän tumören är väl etablerad blir en tidig upptäckt ofta svår att uppnå.
Både strålbehandling och kemoterapi används, antingen i kombination med eller istället för kirurgi. Kemoterapi har dock visat sig mindre effektiv vid bukspottkörtelcancer än vid många andra cancerformer, vilket ytterligare komplicerar behandlingsläget.
Bukspottkörtelcancer är vanligare bland män än bland kvinnor, med en högre förekomst bland afroamerikaner. En kost rik på mättade fetter och kolesterol anses vara en förvärrande faktor. Kronisk pankreatit, det vill säga långvarig inflammation i bukspottkörteln, är en viktig varningsindikator för framtida risk. Pankreatit hänger i sin tur ofta samman med alkoholmissbruk, vilket enligt en studie av Stephanie Smith-Warner vid Harvard Institute of Health ökar risken för bukspottkörtelcancer med hela 22 procent.
American Cancer Society (ACS) har varit återhållsam med att rekommendera alternativa terapier vid bukspottkörtelcancer, särskilt med tanke på den korta tid som ofta står till förfogande. Organisationens ståndpunkt är att tiden som läggs på sådana metoder bättre kan användas för konventionell, vetenskapligt prövad behandling.
Däremot godkänner ACS användningen av kompletterande terapier som kan lindra besvär under behandlingstiden – exempelvis akupunktur mot smärta, meditation mot stress och pepparmyntste mot illamående.
Det finns dock ljuspunkter på forskningsfronten. År 2010 började forskare vid Mayo Clinics avdelning i Jacksonville rikta in sig på ett onkogen – en gen som när den muterar kan förvandla friska celler till cancerceller – kallat PKCi. Resultaten var slående: patienter med bukspottkörtelcancer och höga nivåer av PKCi-onkogenet överlevde i genomsnitt bara 492 dagar, medan de med låga nivåer överlevde i genomsnitt 681 dagar.
Läkemedlet aurotiomalat, som redan används för att påverka PKCi hos patienter med artrit, påbörjade kliniska fas 1-studier år 2010. Hoppet är att det ska kunna bli en fristående behandling mot bukspottkörtelcancer, eller åtminstone göra dagens kemoterapier mer effektiva.
Bukspottkörtelcancer förblir en av de mest utmanande cancerformerna att diagnostisera och behandla, främst på grund av sina tysta symtom och aggressiva utveckling. Medvetenhet om riskfaktorer, tidig medicinsk utvärdering vid misstänkta symtom samt fortsatt forskning om nya behandlingsmål som PKCi erbjuder dock viss förhoppning om bättre prognoser i framtiden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online