Bukspottkörtelcancer, även kallad exokrin cancer, är en av de allvarligaste cancerformerna. Enligt USA:s National Cancer Institute diagnostiseras varje år fler än 42 000 nya fall i landet, och över 35 000 människor avlider av sjukdomen årligen. Det gör bukspottkörtelcancer till den fjärde vanligaste dödsorsaken bland cancersjukdomarna.
En av de största utmaningarna med denna cancerform är att sjukdomen i ett tidigt skede sällan ger några symtom. Den upptäcks därför ofta sent, vilket gör den svårare att kontrollera och behandla.
I takt med att sjukdomen fortskrider kan symtom som smärta i övre delen av ryggen, smärta i övre buken, illamående och kräkningar, gulsot samt trötthet och svaghet uppstå. Eftersom dessa besvär också kan bero på andra sjukdomar är det viktigt att kontakta läkare för en noggrann undersökning.
För att ställa en korrekt diagnos genomför läkaren flera olika undersökningar. Vid den fysiska undersökningen känns buken efter svullnader och hudförändringar, och läkaren kontrollerar om det finns tecken på gulsot. Laboratorietester, datortomografi (CT), ultraljud och vävnadsprov (biopsier) kan också användas.
Ett av de viktigaste laboratorietesterna är CA 19-9, en tumörmarkör som är förhöjd hos upp till 90 procent av patienter med bukspottkörtelcancer. Testet är dock inte tillräckligt tillförlitligt för att användas som generell screeningmetod, men det är värdefullt för att mäta effekten av behandling hos redan diagnosticerade patienter.
När diagnosen är fastställd bedöms hur långt cancern har spridit sig – detta kallas stadieindelning. Resultatet avgör vilka behandlingsalternativ som är möjliga.
Patienter med bukspottkörtelcancer delas in i tre grupper: de med potentiellt opererbar sjukdom, de med lokaliserad men icke-opererbar sjukdom samt de med metastaserad cancer. Kirurgi är ofta en del av behandlingen, och bukspottkörteln kan tas bort helt eller delvis.
När cancern sitter i bukspottkörtelns bredaste del, huvudet, utförs ofta en Whipple-operation. Därvid avlägsnas bukspottkörtelns huvud tillsammans med delar av tunntarmen, magsäcken och gallgången. Beroende på kirurgens bedömning kan ytterligare vävnad behöva tas bort.
Vid en distal pankreatektomi avlägsnar kirurgen bukspottkörtelns kropp och svans, liksom mjälten.
Vid en total pankreatektomi tas hela bukspottkörteln bort, tillsammans med delar av tunntarmen och magsäcken, gallgången, gallblåsan, mjälten och lymfkörtlar.
Strålbehandling och cellgiftsbehandling (kemoterapi) kan dessutom användas i olika kombinationer med kirurgi.
För patienter vars cancer har spridit sig (metastaserat) är medianöverlevnaden fem till åtta månader. Dessa patienter erbjuds kemoterapi, men den förlänger inte överlevnaden nämnvärt. Cirka en fjärdedel av patienterna får en kortvarig klinisk nytta av behandlingen, men inte på lång sikt.
De behandlingsmöjligheter som finns idag för bukspottkörtelcancer är begränsade. Många onkologer uppmuntrar därför sina patienter att delta i kliniska studier för att bidra till ny forskning. Framtida behandlingsalternativ som studeras inkluderar biologiska terapier och riktade terapier mot specifika molekyler i tumören.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online