Det var doktor Keith Brewer, Ph.D., som först introducerade användningen av cesiumklorid som behandling mot cancer. Senare utvecklade Robert Barefoot protokollet vidare genom att även inkludera kalcium och vitamin D för att förstärka behandlingens effekt. Enligt denna metod främjar kombinationen av vitamin D och cesium cellernas differentiering och bidrar till att döda cancercellerna.
I sin Nobelprisbelönta forskning upptäckte doktor Otto Warburg att cancercellers inre miljö var starkt sur. Orsaken är en anaerob (syrefri) metabolism av glukos, som bildar höga nivåer av mjölksyra. Den sura miljön hämmar den normala celldelningen och gör cellerna i praktiken "odödliga" – de slutar lyda de signaler som styr normal celltillväxt och celldöd. Enligt Brewer kan cesiumklorid hjälpa till att återställa en alkalisk miljö i cellen, vilket i sin tur återupprättar normal cellulär funktion.
Vitamin D är en grupp fettlösliga prohormoner som reglerar kroppens förmåga att ta upp och använda kalcium. En specifik form av vitaminet, vitamin D3, har kopplats till både celldifferentiering och apoptos, det vill säga programmerad celldöd.
Vitamin D stimulerar celldifferentieringen. När cesiumklorid har återställt rätt kemisk miljö i cellen kan vitamin D återigen främja normal celldelning och naturlig celldöd. I grunden handlar mekanismen om att cesium tar bort det kemiska tillstånd som låter cancercellerna förbli "odödliga".
Det bör understrykas att cesiumkloridbehandling är en alternativ metod som saknar vetenskapligt stöd i kontrollerade kliniska studier, och att höga doser cesiumklorid kan orsaka allvarliga biverkningar som hjärtrubbningar och elektrolytrubbningar. Den som överväger denna eller någon annan kompletterande behandling bör alltid rådfråga sin läkare först.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online