I flera decennier har kliniker aktivt arbetat för att förebygga och minska cancerns inverkan. Kemoprevention är en av de nyaste strategierna inom detta cancerförebyggande arbete. Naturliga och farmakologiska ämnen används som förebyggande läkemedel och kan bromsa eller vända utvecklingen av elakartade celler genom att stimulera kroppens egna reparationssystem mot de cellsador som ligger bakom cancerbildning (karcinogenes).
Denna nya preventionsstrategi visar lovande resultat, men biverkningar och risker kopplade till läkemedlen kan väga tyngre än nyttan för vissa personer. Endast patienter som bedöms löpa hög risk att utveckla cancer bör överväga behandling med kemopreventiva läkemedel.
Tamoxifen och raloxifen är så kallade selektiva östrogenreceptormodulatorer (SERM) som verkar genom att blockera östrogenets effekter i kroppen. Båda läkemedlen är godkända av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA och är de bäst dokumenterade kemopreventiva preparaten hittills.
Ingen av de två ger ett hundraprocentigt skydd mot bröstcancer, men båda minskar risken på ett mätbart sätt. Raloxifen har visat sig särskilt effektiv mot invasiv bröstcancer, med en riskminskning på cirka 50 procent. Tamoxifen har signifikant minskat förekomsten av ER-positiv bröstcancer och dessutom påskyndat den tidiga diagnosen av ER-negativ bröstcancer med upp till ett år.
Läkare bedömer ett antal faktorer för att avgöra om en patient löper hög risk att utveckla cancer. I allmänhet räknas personer med anlag för precancerösa tillstånd till högriskgruppen. Är cancer vanligt förekommande i släkten innebär det också en förhöjd risk för familjemedlemmarna.
När det gäller bröstcancer betraktas kvinnor med bröstcancer i den närmaste familjen som högriskpatienter och kan därmed bli kandidater för behandling med tamoxifen eller raloxifen. Kvinnor som genomgått hysterectomi (borttagning av livmodern) bedöms även de löpa högre risk och kan vara potentiella kandidater för samma läkemedel.
Genom att blockera östrogenets effekter hjälper tamoxifen till att förebygga brösttumörer vars tillväxt kan påverkas av östrogen, ett reproduktivt hormon. Behandlingen ges som tablett, tas oralt varje dag under fem års tid.
Kvinnor som är 35 år eller äldre, oavsett om de passerat klimakteriet eller inte, kan bli kandidater för tamoxifen om deras Gail-poäng uppgår till 1,66 procent eller mer. Gail-modellen är ett verktyg som beräknar en patients sannolikhet att utveckla bröstcancer utifrån ålder, familjehistoria och reproduktiv historia.
Bland vanliga biverkningar vid tamoxifenbehandling finns urinblåse- och urinvägsproblem, värmevallningar, illamående, oregelbunden menstruation samt vaginal torrhet eller flytningar.
På liknande sätt som tamoxifen blockerar raloxifen östrogenets effekter i bröstet och den omgivande vävnaden. En viktig skillnad är dock att raloxifen, till skillnad från tamoxifen, inte ger upphov till östrogenliknande effekter i livmodern.
Kandidater för raloxifen är framför allt kvinnor efter menopaus med en Gail-poäng över 1,66 procent. Läkemedlet används också vid behandling av osteoporos (benskörhet), vilket gör det aktuellt för kvinnor med både benskörhet och förhöjd bröstcancerrisk.
Biverkningarna liknar till stor del dem som ses vid tamoxifen och omfattar urinblåse- och urinproblem, värmevallningar, led- och muskelvärk, vaginal torrhet eller flytningar samt eventuell viktökning.
Både tamoxifen och raloxifen är associerade med ökad risk för blodproppar, cancer i endometriet (livmoderslemhinnan), livmodercancer samt stroke. Tamoxifen kan dessutom orsaka grå starr (katarakt).
Även om båda läkemedlen ökar risken för blodproppar kan raloxiven ge upphov till färre fall av endometrie- och livmodercancer än tamoxifen. Vad gäller stroke kan raloxiven innebära en lägre risk för kvinnor med normal hjärt-kärlhälsa. Däremot gäller det omvända för patienter med flera samtidiga riskfaktorer för hjärtsjukdom, exempelvis högt kolesterol och högt blodtryck – hos dem kan raloxiven faktiskt öka risken för stroke.
Kemoprevention med SERM-läkemedel kan minska risken för bröstcancer avsevärt hos högriskpatienter, men behandlingen är inte fri från risker. Beslutet att starta behandling bör alltid fattas tillsammans med en läkare, efter en noggrant individuell bedömning av nytta kontra risk utifrån bland annat Gail-modellens riskberäkning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online