Ändtarmscancer utvecklas i cellerna och vävnaden i den sista delen av tjocktarmen, närmast ändtarmsöppningen. Enligt National Cancer Institute uppskattades det att nästan 41 000 nya fall av ändtarmscancer skulle diagnosticeras i USA enbart under 2009. Symtomen är oftast begränsade till mag-tarmkanalen, exempelvis förändrade tarmvanor, blodig avföring och bukbesvär. Upptäcks och behandlas cancern i tidigt skede är den mycket väl botbar. Vilken behandling som ges beror på cancerns stadium och kan innefatta en kombination av kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling och biologisk terapi.
Även om ändtarmscancer kan drabba personer helt utan kända riskfaktorer finns det vissa förhållanden som ökar risken. Vissa ärftliga sjukdomar, såsom hereditär nonpolypos-kolorektal cancer (Lynchs syndrom) och familjär adenomatös polypos, ökar sannolikheten att utveckla sjukdomen. Risken är också förhöjd hos personer som tidigare haft ulcerös kolit eller Crohns sjukdom, tarmpolyper, kolorektal cancer eller cancer i bröst, livmoderslemhinna eller äggstockar. Även ärftlig belastning – det vill säga polyper eller kolorektal cancer i familjen – och ålder över 40 år räknas som riskfaktorer.
Dessa riskfaktorer går inte att förebygga, men de tyder på att regelbundna hälsokontroller och screeningundersökningar är extra viktiga.
Blod i avföringen och förändrade tarmvanor är ofta de två första tecknen på ändtarmscancer. Diarré eller förstoppning kan utvecklas, och avföringen kan bli tunnare än vanligt. Blodet kan framstå som klart rött eller nästan svart. Andra möjliga symtom är krampar i buken, uppblåsthet eller obehag, förändrad aptit, trötthet, illamående och viktnedgång.
Eftersom tidiga stadier av ändtarmscancer sällan orsakar smärta är det viktigt att kontakta läkare för utredning om nya mag-tarmbesvär uppstår som inte kan förklaras av en virusinfektion eller något annat tillstånd.
Flera olika undersökningar används för att ställa diagnosen ändtarmscancer. Efter en fullständig kroppsundersökning och genomgång av sjukdomshistorien görs vanligtvis ett rektalt fingerprov, där ett handskskjutet finger förs in i ändtarmen för att kontrollera om det finns knölar eller andra tecken på cancer. Misstänks cancern följer oftast en proktoskopi – en undersökning där ett rörformat instrument med lins och ljus används för att granska ändtarmens insida.
En koloskopi kan även utföras för att leta efter polyper, onormal vävnad eller andra avvikelser. Koloskopet är ofta utrustat med ett instrument för biopsi, vilket gör att vävnadsprover kan tas direkt under undersökningen. Dessutom kan ett blodprov som mäter nivån av carcinoembryonalt antigen (CEA) användas, eftersom denna nivå ofta är högre hos personer med ändtarmscancer än hos friska individer.
Om diagnosen fastställs beställs ytterligare undersökningar, såsom röntgen, datortomografi (CT), ultraljud och andra tester, för att avgöra om cancern har spridit sig till andra delar av kroppen.
Indelningen i stadier baseras på resultaten från undersökningarna. När cancern endast finns i ändtarmens innersta slemlager talar man om stadium 0, även kallat carcinoma in situ. Vid stadium 1 har cancern växt in i ändtarmens vägg men inte genom den, medan den vid stadium 2 har trängt genom tarmväggen eller växt in i omgivande vävnader.
Sprider sig cancern till närliggande lymfkörtlar, men inte till avlägsna delar av kroppen, klassificeras den som stadium 3. Stadium 4 innebär att cancern har bildat metastaser i avlägsna områden i kroppen eller i andra organ, exempelvis lungorna.
Val av behandling styrs av sjukdomens stadium vid diagnos samt patientens allmänna hälsa. Tidiga stadier kan ofta behandlas med en kombination av kirurgi och strålbehandling. Mer framskridna stadier kräver dessutom cellgiftsbehandling och biologisk terapi utöver operation och strålning. Cellgifterna riktar sig mot cancerceller som cirkulerar i kroppen eller har spridit sig till andra organ.
Enligt National Cancer Institute är kirurgi den vanligaste behandlingsformen för alla stadier av ändtarmscancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online