Cancer namnges oftast efter den kroppsdel där den först uppstår – bröstcancer börjar till exempel i bröstet. Non-Hodgkins lymfom skiljer sig dock från de flesta andra cancerformer, eftersom sjukdomen inte utgår från någon bestämd plats i kroppen. Den kan istället uppstå var som helst i kroppens lymfocyter, alltså de vita blodkroppar som finns i lymfknutor och lymfvävnad.
Lymfsystemet och lymfcellerna ingår i immunförsvaret, och lymfknutor återfinns över hela kroppen – även i benmärgen. Vissa andra cancerformer kan med tiden sprida sig till lymfknutorna, men det gör dem inte till non-Hodgkins lymfom, eftersom cancern då inte har sitt ursprung i lymfsystemet.
Enligt American Cancer Society är klassificeringen av non-Hodgkins lymfom mycket komplicerad på grund av sjukdomens stora variation. Organisationen anger att det finns över 30 olika undergrupper samt flera klassificeringssystem som används för att avgöra vilken typ av lymfom det rör sig om. Sedan 2009 är WHO:s system, framtaget av Världshälsoorganisationen, standard. Det delar in lymfomen utifrån cellernas utseende och kromosomer samt vilka kemiska ämnen som finns på cellytan.
Stora majoriteten av alla non-Hodgkins lymfom är b-cellslymfom. Enligt American Cancer Society orsakar någon form av b-cell cirka 85 procent av samtliga fall. En särskild variant, diffust storcelligt b-cellslymfom (DLBCL), är särskilt vanlig – ungefär var tredje diagnostiserat fall av non-Hodgkins lymfom beror på DLBCL.
Personer i alla åldrar kan drabbas, men sjukdomen är vanligare bland äldre och genomsnittsåldern vid diagnos ligger i sextioårsåldern. Ett typiskt symtom är en svullnad i lymfknutorna som är tillräckligt stor för att kännas. Lymfomet befinner sig ofta endast på ett ställe i kroppen och kan i många fall botas framgångsrikt med cellgiftsbehandling (kemoterapi).
Follikulärt lymfom är en annan vanlig form som enligt American Cancer Society står för omkring en av fyra non-Hodgkins lymfom. De flesta patienter är i sextioårsåldern vid diagnos, och yngre drabbas sällan. I ungefär 90 procent avfallen upptäcks sjukdomen samtidigt på flera ställen i kroppen samt i benmärgen.
Det finns idag ingen botande behandling för follikulärt lymfom, men cancern växer långsamt och mellan 60 och 70 procent av de drabbade lever fortfarande fem år efter diagnosen.
Kronisk lymfatisk leukemi (KLL) och småcelligt lymfocytiskt lymfom (SLL) är två besläktade former som tillsammans svarar för en av fyra lymfom. KLL återfinns oftast i benmärg och blod, medan SLL vanligen visar sig i lymfknutorna – men båda sjukdomarna består av samma typ av cancercell.
Varken KLL eller SLL går att bota, men KLL tenderar att växa långsammare. Ingen av formerna är särskilt aggressiv, och patienter kan ofta leva i mer än tio år innan sjukdomen övergår i en mer aggressiv lymfomvariant.
Mantelcellslymfom utgör cirka 5 procent av alla non-Hodgkins lymfom. Sjukdomen drabbar främst äldre – personer i sextioårsåldern – och män i betydligt högre grad än kvinnor. Mantelcellslymfom upptäcks oftast i flera lymfknutor samtidigt och kan även finnas i benmärgen eller mjälten.
Prognosen är tyvärr ogynnsam: enligt American Cancer Society lever endast en av fem patienter fem år efter diagnos.
Gemensamt för de flesta former av non-Hodgkins lymfom är symtom som svullna lymfknutor, feber, nattliga svettningar, oavsiktlig viktnedgång och trötthet. Behandlingen anpassas efter lymfomtyp och utbredning och kan omfatta kemoterapi, strålning, immunterapi eller i vissa fall stamcellstransplantation. Har du en svullen lymfknuta som inte går tillbaka inom några veckor bör du kontakta vården för undersökning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online