Strålbehandling är en av de vanligaste behandlingsformerna för patienter med prostatacancer. Under optimala förhållanden, med skickliga vårdpersonal och modern högteknologisk utrustning, kan effektiv strålbehandling erbjuda bot mot lokaliserade tumörer. Men som med alla behandlingar är det klokt att inte bara ta hänsyn till de omedelbara, akuta symtomen utan även till de sena biverkningar som kan uppträda långt efter avslutad behandling.
Efter en operation är urininkontinens oftast ett kortvarigt besvär – men så är inte alltid fallet med strålbehandling. Symtom på urinläckage och täta toalettbesök debuterar ofta senare, ibland upp till två år efter avslutad behandling, och problemen kan förvärras med tiden. Efter en typisk nioveckors lång behandlingsperiod kan urinröret ta skada och därmed inte längre fungera som en effektiv barriär mot urinläckage.
Ändtarmsväggen är betydligt mer känslig för strålskador än själva prostatakörteln. Tarmsymtom, som täta och lösa avföringar, uppträder när ändtarmen utsätts för omfattande skada. Enligt professor Peter T. Scardino, chef för urologisektionen vid Memorial Sloan-Kettering Cancer Center, utvecklar endast 6–8 procent av patienterna inflammation i ändtarmen under den tidiga fasen av strålbehandlingen. Trots det klagar hela 35 procent av männen på tarmproblem ett år efter behandlingen. Två år efter avslutad terapi kan diarré, trängningar och blödningar från ändtarmen fortfarande vara ett återkommande problem.
Eftersom strålningen kan orsaka sår på slemhinnan i urinröret ingår blödningar och smärta bland de sena biverkningarna. Även om endast 1–3 procent av patienterna med kraftiga blödningar behöver blodtransfusion eller kirurgisk borttagning av urinblåsan, kan blodkärlen bli onormala och urinblåsan drabbas av betydande oavsiktliga skidor under behandlingens gång.
Hela 40–50 procent av stråldosen absorberas av penis. Till skillnad från vid prostatektomi är det nästan omöjligt att undvika skador på erektionsnerverna när prostatakörteln bestrålas, vilket innebär att effekten på potensen kanske inte blir tydlig förrän flera år efter behandlingen. Strålterapin orsakar en gradvis försämring av erektionerna genom skador på erektionsnerverna samt på de blodkärl som försörjer penis med blodcirkulation. Stråldos, typ av strålning, cancerstadium och vårdens kompetens påverkar alla svårighetsgraden av erektionsdysfunktion, som hos 30–50 procent av patienterna kan bli ett verkligt problem först ett år eller mer efter behandlingen. Dessutom kan strålningen mutera spermiceller, vilket gör det mycket osannolikt att en man skulle kunna bli far efter avslutad terapi.
Många män får en permanent förlust av håret i underlivet om området har fått full stråldos.
De flesta sena biverkningar utvecklas gradvis under loppet av ett till två år efter avslutad behandling. Att känna till riskerna i förväg gör det lättare att fatta ett informerat beslut tillsammans med sin läkare. Regelbundna uppföljningskontroller är viktiga för att kunna upptäcka och hantera eventuella besvär i tid, och moderna stråltekniker har successivt minskat risken för allvarliga komplikationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online