Biotillgänglighet avser hur snabbt och effektivt kroppen tar upp ämnen som läkemedel och näringsämnen. Begreppet används inom både farmaci och näringsvetenskap, där matematiska formler hjälper till att beräkna hur snabbt ett läkemedel eller en livsmedelsprodukt tas upp i den systemiska cirkulationen. När en substans ges intravenöst är biotillgängligheten per definition 100 procent, eftersom ämnet då direkt hamnar i blodbanan. När det gäller kosttillskott innebär biotillgänglighet förmågan hos ett ämne att absorberas eller lagras i kroppen. Det finns fyra olika typer av biotillgänglighet.
Studenter, forskare och lekmän använder ofta begreppen absorption och biotillgänglighet på inkonsekventa sätt, vilket gör tydliga definitioner nödvändiga. Tidskriften Journal of Pharmacokinetics and Pharmacodynamics föreslår att absorption syftar på läkemedlets rörelse över slemhinnorna i mag-tarmkanalen, medan biotillgänglighet syftar på läkemedlets tillgänglighet för den allmänna cirkulationen eller platsen för dess farmakologiska verkan. De två begreppen skiljer sig alltså väsentligt åt.
Inom farmakologin talar man om antingen relativ eller absolut biotillgänglighet. Absolut biotillgänglighet jämför resultaten från intravenös administrering med icke-intravenös administrering av samma läkemedel och uttrycks som en fraktion av det absorberade läkemedlet. Dessa tester är mycket kostsamma att genomföra. Relativ biotillgänglighet jämför däremot ett läkemedel med en annan formulering av samma läkemedel, exempelvis generika. Tillverkare av generika måste kunna visa på minst 90 procents effektivitet för att FDA, den amerikanska läkemedelsmyndigheten, ska godkänna produkten.
När det gäller kosttillskott finns det idag inga etablerade metoder eller riktlinjer för att mäta och rapportera biotillgänglighet. Istället förlitar man sig på statistik och genomsnittsvärden i stället för tydliga fraktioner som skulle kunna ge läkare och konsumenter en korrekt bild av de verkliga resultaten.
När människor talar om universell och tillförlitlig biotillgänglighet syftar de på resultaten för en specifik produkt. Vid relativ tillgänglighet innebär det ett försökresultat med 84 procent positiva svar bland de testade. Vid universell tillgänglighet handlar det om resultat med 98 procent positiva svar. Biotillgänglighet kan dessutom spåras hela vägen tillbaka till jorden där odlaren planterade substansen. Kemiska egenskaper, jordens sammansättning, klimat och interaktionsprocesser kan alla göra att ämnen blir mindre biotillgängliga när de konsumeras.
Variationer i näringsbiotillgänglighet kan bero på flera faktorer: fysikaliska egenskaper, typen av läkemedelsformulering, huruvida läkemedlet intas med eller utan mat, magsäckens hälsa, deltagarens sömnvanor, interaktioner mellan läkemedel och livsmedel, ämnesomsättningens hastighet samt deltagarens allmänna hälsotillstånd. Att förstå dessa faktorer är avgörande för både vårdpersonal och konsumenter som vill optimera effekten av läkemedel och kosttillskott.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online