ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk diagnos som beskrivs i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Tillståndet påverkar förmågan att koncentrera sig, kontrollera impulser och reglera sin aktivitetsnivå. Symtomen kan störa prestationerna i skolan och på arbetsplatsen, och de brukar oftast upptäckas först i barndomen, före sju års ålder.
Det finns flera olika typer av ADHD: den hyperaktiva-impulsiva typen, den ouppmärksamma typen och den kombinerade typen. Ibland kallas den ouppmärksamma typen informellt för ADD. Strikt sett är dock ADD ingen officiell diagnos – alla varianter omfattas idag av begreppet ADHD. Vilken läkemedelsbehandling som väljs beror ofta på vilka symtom som dominerar och vilken typ av ADHD som har diagnostiserats hos patienten.
Den ouppmärksamma formen av ADHD (som ibland kallas ADD) yttrar sig genom slarv, oordning i arbetet, bristande detaljfokus och svårigheter att fullfölja uppgifter. Ett undvikande beteende förekommer ofta, eftersom det är svårt att genomföra uppgifter som kräver uthållig ansträngning och koncentration. En person med denna typ av ADHD kan hoppa mellan olika projekt utan att någonsin lyckas slutföra något av dem.
Den hyperaktiva-impulsiva formen av ADHD kännetecknas av ständigt peta på saker, oförmåga att sitta stilla, en inre rastlöshet som känns som att vara "driven av en motor", samt överdrivet pratande och/eller kroppsrörelser. De impulsiva symtomen visar sig som otålighet, att säga saker utan att tänka, att avbryta samtal, ta tag i föremål och busa. En person med denna typ av ADHD kan oavsiktligt utsätta sig själv eller andra för farliga situationer på grund av bristande framförhållning.
Läkemedel som ordineras vid den ouppmärksamma typen av ADHD inkluderar stimulantia, såsom metylfenidat, för att förbättra uppmärksamheten. Vissa antidepressiva läkemedel, exempelvis sertralin eller fluoxetin, kan också hjälpa till att förbättra koncentrationen och utgör ett alternativ, särskilt för barn vars föräldrar känner sig tveksamma till stimulerande läkemedel.
Vid den hyperaktiva-impulsiva typen kan så kallade centrala alfa-agonister vara effektiva. Dessa läkemedel, som klondin eller guanfacin, är särskilt hjälpsamma för att dämpa den oro och inre spänning som kan ligga bakom impulsivt och hyperaktivt beteende.
Den kombinerade typen av ADHD diagnostiseras när symtom på ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet alla förekommer samtidigt. Läkemedel som kan vara till nytta vid denna typ inkluderar stimulantia, vissa typer av antidepressiva läkemedel samt centrala alfa-agonister. En kombination av flera läkemedel kan vara nödvändig för att hantera hela spektrumet av symtom som kännetecknar tillståndet.
Att behandla ADHD och ADD med samtalsterapi eller rådgivning kan vara gynnsamt, men läkemedel är den mest effektiva behandlingsmetod som finns tillgänglig idag. Skolpersonal kan hjälpa till att upprätta beteendeplaner och individuella anpassningar i undervisningen, vilket kan hjälpa barn med ADHD att förbättra både sitt beteende och sina skolresultat. En kombination av läkemedel, terapi och beteendeplaner ger de bästa förutsättningarna för framgång för personer med ADHD.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online