ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder), ofta benämnd uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet, drabbar både barn och vuxna. Även om den exakta orsaken till ADHD fortfarande är okänd, ger den pågående forskningen inom neurovetenskap – ett medicinskt område som ägnar sig åt att studera hjärnan själv – värdefulla vetenskapliga insikter om störningens natur och hur den påverkar hjärnans funktion.
Enligt ADHD Information Library visar neurovetenskapen att fyra områden i hjärnan påverkas hos personer med ADHD. Dessa fyra hjärnregioner är frontalloberna, cortex hämmande mekanismer, det limbiska systemet samt det retikulära aktiveringssystemet. Var och en av dessa delar påverkar hjärnans neurologi och därmed även beteendet hos en person med ADHD.
Olika typer av ADHD-symtom har sitt ursprung i olika regioner i hjärnan. Minne, fokus och uppmärksamhet styrs exempelvis av frontalloberna. Hyperaktivitet – ett av ADHD:s mest karaktäristiska symtom – regleras av cortex hämmande mekanismer. Humörsvängningar och svårigheter att kontrollera känslor härstammar från problem i det limbiska systemet, medan uppmärksamhetsbristen kopplas till hjärnans retikulära aktiveringssystem.
Neurovetenskapen fokuserar på att studera hjärnaktivitet genom patofysiologi, enligt National Resource Center on ADHD. Med hjälp av modern hjärnavbildningsteknik har forskare upptäckt flera viktiga särdrag hos personer med ADHD. Theta- och alfahjärnvågor är vanligt förekommande hos denna grupp, och båda dessa vågor uppvisar en långsammare aktivitet än hos personer utan störningen. En tioårig studie från National Institute of Mental Health (NIMH) visade dessutom att hjärnorna hos barn med ADHD var 3 till 4 procent mindre än hos barn utan diagnosen. Forskarna fann också att vävnaden i de fyra hjärnregioner som är involverade i ADHD var tunnare hos barn med störningen.
Inom de olika hjärnregionerna hos en person med ADHD är två kemiska budbärare, så kallade signalsubstanser – dopamin och noradrenalin – dåligt reglerade, vilket leder till neurologiskt betingade beteendeproblem. Denna viktiga kunskap som neurovetenskapen bidragit med har legat till grund för utvecklingen av läkemedel, såsom atomoxetin och dextroamfetamin, som kan hjälpa till att förbättra minne, fokus och uppmärksamhet genom att stimulera frisättningen av just dessa två signalsubstanser.
Flera viktiga faktorer kan påverka de neurologiska riskerna och de möjliga orsakerna bakom ADHD. Bland dessa finns genetik och familjehistoria av störningen, rökning och alkoholkonsumtion under graviditet, exponering för bly via gamla vattenledningar samt högt sockerintag. Enligt NIMH kan ingen av dessa faktorer pekas ut som en enskild orsak till de neurologiska problem som förknippas med ADHD, men de har alla identifierats som riskfaktorer.
Neurovetenskapen är inte bara avgörande för att förstå ADHD – den har också potential att en dag kunna fastställa en konkret orsak till störningen. NIMH rapporterar att viktig neurologisk forskning, exempelvis förbättrad hjärnavbildningsteknik och mer effektiva läkemedel som påverkar hjärnans funktion, ständigt ger ny värdefull information om hur ADHD påverkar hjärnan. Detta öppnar dörren för bättre diagnostik och skräddarsydda behandlingar i framtiden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online