ADHD-test för barn – så går utredningen och diagnosen till

ADHD (Attention Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar hjärnans förmåga att styra uppmärksamhet, impulser och aktivitetsnivå. Tillståndet kan leda till koncentrationssvårigheter, överdrivet pratande, störande beteende och hyperaktivitet. För att tillståndet ska kunna behandlas på rätt sätt finns flera olika tester och utredningsmetoder.

Utredning och testning

De metoder som används för att diagnostisera ADHD bygger på strukturerade utredningar. Dessa undersöker om personen uppfyller kriterierna för tillståndet. Enligt Mayo Clinic måste diagnoskriterierna för ADHD baseras på Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), den internationellt vedertagna klassificeringen av psykiatriska diagnoser.

Diagnoskriterier

Kriterierna för ADHD omfattar tre huvudområden: hyperaktivitet, ouppmärksamhet och impulsivt beteende. Varje område är kopplat till specifika symptom. För att en diagnos ska kunna ställas krävs normalt att symptomen funnits länge, debuterat tidigt i barndomen och förekommer i fler än en miljö, till exempel både hemma och i skolan.

Vanliga symptom

Ouppmärksamhet

Bland symptomen på ouppmärksamhet återfinns svårigheter att hålla fokus, problem med att organisera sina sysslor, att ofta tappa bort saker, glömska och att lätt blir distraherad.

Hyperaktivitet och impulsivitet

Hyperaktivitet och impulsivt beteende yttrar sig bland annat genom att prata överdrivet mycket, springa runt i situationer där det inte passar, inte kunna sitta still samt ofta avbryta eller blanda sig i andras samtal och aktiviteter.

Vilka specialister kan ställa diagnosen

Eftersom ADHD kan vara ett kraftigt funktionsnedsättande tillstånd finns det många specialister som kan utreda, diagnosticera och behandla symptomen. Enligt Mayo Clinic kan psykologer, psykiatriker, neurologer, allmänläkare och barnläkare alla genomföra tester och ställa diagnosen ADHD.

Behandling

När ADHD har konstaterats påbörjas behandlingen oftast så snart som möjligt. Behandlingen innefattar ofta läkemedel som minskar symptomen på hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter. I vissa fall rekommenderas även interpersonell terapi eller annan samtalsterapi för att hjälpa patienten att utveckla sociala och beteendemässiga färdigheter. En kombination av medicinsk behandling, stöd i vardagen och anpassningar i skolan ger ofta bäst resultat.