Sömnmedicinering vid Alzheimers sjukdom: vad anhöriga och vårdare bör veta

Personer med Alzheimers sjukdom har ofta problem med sömnen, eftersom sjukdomen stör kroppens naturliga dygnsrytm. En läkare kan hjälpa anhöriga och vårdare att avgöra vilken behandling som passar bäst för att förbättra patientens sömn – och samtidigt säkerställa att vårdarna själva får tillräckligt med vila.

Sömnproblem vid Alzheimers sjukdom

I tidiga skeden av Alzheimers sjukdom förlorar många patienter sin tidsuppfattning. Det är vanligt att patienten sover på eftermiddagen och sedan vandrar omkring på natten, blir rastlös eller ropar och gråter. Situationen skapar stor stress för de personer som ansvarar för patientens välbefinnande, eftersom någon alltid måste vara hos patienten när han eller hon är vaken.

Sömnmedel är inte alltid den bästa lösningen

Att ge sömnmedel till en person med Alzheimers sjukdom kan hjälpa vårdaren att sova som vanligt, men läkemedlen kan tyvärr förvärra patientens desorientering. Ett bättre alternativ är därför att öka aktiviteten under sen eftermiddag för att bidra till att återställa normala sömncykler.

Bensodiazepiner, exempelvis lorazepam (Ativan), förskrivs ibland, men de kan orsaka förvirring, slöhet och andra oönskade biverkningar.

Difenhydramin (Benadryl)

Allmänläkare rekommenderar ofta difenhydramin (Benadryl) till patienter med Alzheimers sjukdom för att tillfälligt förbättra sömnmönstret. Detta sömnmedel har få biverkningar och de flesta tål medicinen väl.

Tricykliska antidepressiva läkemedel

Läkaren kan även förskriva ett tricykliskt antidepressivt läkemedel, exempelvis nortriptylin eller trazodon, till patienter med demens för att hjälpa till att återställa en mer normal sömnrytm. Många antidepressiva läkemedel påverkar patientens sömn genom att höja humöret, vilket gör att patienten behöver mindre sömn.

Behandling utan läkemedel

Vårdare kan förbättra sömnhygienen hos patienter med Alzheimers sjukdom utan att förlita sig på läkemedel:

• Håll fasta tider för måltider samt för sänggående och morgonuppvaknande.
• Uppmuntra patienten att inte ligga i sängen när hen är vaken – sovrummet bör användas endast för sömn.
• Öka patientens exponering för dagsljus under dagen, särskilt på morgonen.
• Uppmuntra promenader och annan regelbunden motion, men inte senare än fyra timmar före läggdags.

Om patienten använder kolinesterashämmare, rådfråga läkaren om kvällsdoser kan undvikas. Läkemedel med stimulerande verkan, såsom selegilin, bör ges senast sex till åtta timmar före sänggående. Begränsa dessutom patientens konsumtion av alkohol, nikotin och koffein.

Slutligen, om det är ekonomiskt möjligt, överväg att anlita en sjuksköterska eller annan vårdpersonal som kan övervaka patienten när familjemedlemmar behöver sova.