Många människor upplever minnesluckor och långsammare tankeförmåga som en naturlig del av åldrandet. För personer med Alzheimers sjukdom är symptomen dock betydligt mer dramatiska, progressiva och i slutändan dödliga. Det finns idag ingen botande behandling, men med tidig upptäckt och rätt medicinering går det att bromsa sjukdomens utveckling. I takt med att en stor del av befolkningen – inte minst babyboom-generationen – blir äldre, kommer forskningen kring sjukdomens orsaker och förebyggande åtgärder att fortsätta öka.
De första stadierna av Alzheimers sjukdom känns ofta igen på en ökande glömska. Svårigheter att hitta rätt ord eller komma ihåg var vardagsföremål ligger är också vanligt. Eftersom symptomen ofta tolkas som ålders- eller stressrelaterade går de tidiga tecknen lätt obemärkt förbi. Med tiden börjar dock familj, vänner och kollegor lägga märke till förändringar i beteendet.
I takt med att glömskan ökar blir det svårt att minnas namn som en gång var välbekanta, även namnen på nära vänner och familjemedlemmar. Koncentrationsförmågan försämras gradvis, vilket begränsar förmågan att arbeta. Att planera måltider eller sköta ekonomin kan också bli en utmaning. Eftersom dessa symptom utvecklas över tid och sällan syns i tillfälliga sociala sammanhang kan sjukdomen förbli oupptäckt hos läkaren, tills en vän eller anhörig tar upp frågan på patientens vägnar.
När symptomen förvärras kan hjälp med dagliga rutiner behövas. Vid en rutinmässig läkarundersökning kan patienten exempelvis ha svårt att minnas personliga uppgifter som adress, födelseort eller födelsedatum.
Att skriva en hel mening eller räkna baklänges är andra svårigheter som blir tydliga i detta skede. Patienten kan fortfarande äta själv, men riskerar att glömma bort maten. Undernäring eller uttorkning är därför vanliga komplikationer som i sin tur förvärrar förvirringen och desorienteringen.
I detta skede fortsätter förvirring, desorientering och glömska att öka. Patienter på denna nivå behöver övervakning och hjälp med sina dagliga rutiner. De kan välja fel kläder, ofta genom att blanda dagkläder med nattplagg eller blanda kläder från olika årstider. Personligheten kan också förändras dramatiskt – patienten kan bli misstänksam eller paranoid och kan till och med börja hallucinera. Det händer att patienter vandrar iväg och glömmer vägen hem, och att de inte minns sin adress eller familjemedlemmarnas namn när någon försöker hjälpa dem.
I de senare stadierna av sjukdomen förlorar patienterna ofta förmågan att kommunicera, eftersom de har glömt de flesta ord. Urin- och avföringsinkontinens är vanligt, och många förlorar förmågan att gå eller resa sig utan hjälp. Att svälja eller till och med le blir svårt, och patienten kan vägra att äta på grund av kvävningsrisk. I detta skede krävs dygnetruntövervakning och assistans med alla aktiviteter. Familjemedlemmar och vänner känns inte längre igen, eller identifieras felaktigt.
Sjukdomens förlopp varierar från patient till patient. Försämringen kan ske så snabbt som på fem år, eller ta upp till 20 år innan sjukdomen når sitt slutskede. Vården av en närstående är ofta mycket stressande för familjen; de anhöriga måste alltid vara uppmärksamma på olyckor som beror på bristande omdöme. Att lämna en kastrull på spisen och glömma bort den är bara ett exempel på fara, liksom att dra ett bad och glömma stänga av kranen. Att återhämta sig efter ett fall eller en olycka är dessutom särskilt tungt för en person med Alzheimers på grund av desorienteringen, vilket kan bidra till en snabbare försämring.
Även om Alzheimers sjukdom inte kan botas idag kan en tidig diagnos göra stor skillnad. Läkemedel, exempelvis kolinesterashämmare, kan lindra symtom och bromsa sjukdomsförloppet, särskilt om de sätts in i ett tidigt skede. Anhöriga uppmuntras att söka stöd via patientföreningar, demenskoordinatorer och kommunala vård- och omsorgstjänster – både för patientens skull och för att bevara sin egen hälsa och ork under vårdresan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online