Att diagnostisera dyslexi kräver en omfattande utredning – inget enskilt test räcker. Kliniker använder batterier som bedömer fonologisk bearbetning, läshastighet, förståelse och kognitiva förmågor.
Vanliga standardiserade instrument
- Dyslexi Screening Test (DST): Snabb screening av fonologisk bearbetning, snabb benämning, och läsning.
- Woodcock-Johnson IV (WJ-IV): Omfattande kognitivt och prestationsbatteri; identifierar specifika svagheter.
- CTOPP-2: Mäter fonologisk medvetenhet, minne, och snabb benämning – kärnbristmarkörer.
- GORT-5: Bedömer höguppläsning flyt, noggrannhet, och förståelse.
- TORC-4: Utvärderar tyst läsförståelse.
- WIAT-4 / KTEA-3: Skolprestationstester som täcker läsning, stavning, och skrivande.
Kliniska tecken som stödjer diagnos
- Långsam, felaktig avkodning; dålig stavning; fonologiska brister (rim, blandning, segmentering).
- Snabb benämning svårighet; arbetsminnesbegränsningar; bokstavsvändningar (i tidiga stadier).
- Familjehistoria; förskolespråkfördröjning.
Screening vs. Diagnos
- Screening: Korta, ofta gruppadministrerade; identifierar riskindivider.
- Diagnos: Individuell, omfattande; utesluter intellektuell funktionsnedsättning, sinnesbrister, och otillräcklig undervisning; kräver klinisk bedömning.
Tidig intervention
Strukturerade litteracitetstillvägagångssätt (Orton-Gillingham, Wilson, Barton) – explicit, systematisk, multisensorisk fonikinstruktion – ger bästa utfall. Tidigare intervention korrelerar med bättre långsiktiga lästrajektorier.
