Artrit är en samling sjukdomar som orsakar smärta i kroppens leder. Hittills har över 100 olika former av artrit identifierats, och en av de mest kända är reumatoid artrit. Reumatoid artrit kan behandlas med vissa intravenösa läkemedel som påverkar själva sjukdomsprocessen och därmed minskar smärta, inflammation och långvariga skador på lederna. Dessa läkemedel tillhör en grupp som kallas biologiska läkemedel, eller så kallade biologics.
Reumatoid artrit är en kronisk autoimmun sjukdom som främst angriper de synoviala lederna, det vill säga rörliga leder som knäna och fingerlederna. Vid en autoimmun sjukdom misstar immunsystemet kroppens egna vävnader för främmande material och attackerar dem. Detta leder till inflammation, smärta och i förlängningen skada på ledstrukturena.
Behandlingen av reumatoid artrit omfattar vanligtvis antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel, så kallade NSAID-preparat, samt sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel (DMARD). Vid svårare sjukdom kan även kortisonpreparat (steroider) användas.
Biologiska läkemedel används endast när andra läkemedel inte ger tillräcklig effekt, eftersom de kan ha allvarliga biverkningar. De bromsar sjukdomens utveckling genom att påverka specifika molekyler i cellerna inne i lederna – molekyler som annars bidrar till inflammation och vävnadsskada. Vissa biologiska läkemedel ges intravenöst, det vill säga direkt i blodet via dropp, hos läkaren eller på sjukhus.
Hur ofta du behöver ta emot intravenös medicinering beror på vilket läkemedel du får. Efter den första infusionen kan du exempelvis behöva återkomma efter två veckor och därefter var åttonde vecka. Effekten av vissa av dessa läkemedel kan kvarstå i upp till två år.
Intravenösa läkemedel mot artrit kan bromsa sjukdomens progression med 40 till 70 procent, beroende på vilket preparat som används. Vanligtvis märks resultat efter cirka tre månader, med fortsatt förbättring upp till två år senare – men många börjar må bättre redan inom några veckor.
Även om läkemedlen kan leda till remission är de ingen bot mot artrit. Minskningen av inflammation, smärta och vävnadsskador kan dock ge en betydligt högre livskvalitet, eftersom rörligheten förbättras och smärtan lindras. På grund av riskerna för biverkningar är intravenös artritbehandling sällan första behandlingsvalet, och forskare studerar fortfarande de långsiktiga effekterna.
Möjliga biverkningar inkluderar allvarliga infektioner, luftvägsinfektioner och tuberkulos.
I kliniska prövningar av ett av dessa läkemedel rapporterades en låg frekvens av ett syndrom (en samling symtom) med feber, frossa, huvudvärk och allmän värk i kroppen under själva infusionen. Uppstår detta kan besvären lindras genom att läkare eller sjuksköterska saktar ner infusionshastigheten och ger andra läkemedel som motverkar effekterna. Om biverkningarna blir bestående kan behandlingen avbrytas.
Intravenösa läkemedel mot artrit ska inte användas om du har cancer eller haft det nyligen, eller om du har haft tuberkulos eller någon annan typ av infektion. Behandlingen kombineras ofta med ett eller flera andra läkemedel för att förbättra effekten. Den ska inte heller ges vid hjärtsvikt eller demyeliniserande sjukdomar som multipel skleros. Eftersom regelbunden kontroll av infektioner krävs är det viktigt att du håller alla dina läkarbesök.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online