Rörelseomfång beskriver hur mycket en led kan röra sig. Rörelseomfånget mäts i grader, och det normala omfånget skiljer sig åt mellan kroppens olika leder. Efter en skada eller en operation kan rörligheten bli begränsad, och då krävs specifika övningar för att återfå normal funktion. Det finns flera olika typer av rörelseomfångsträning som vanligtvis används inom rehabiliteringen.
Aktivt rörelseomfång, eller AROM, beskriver hur mycket en person kan röra en led helt på egen hand, utan hjälp från någon annan person eller någon utrustning. Allmänna riktlinjer finns publicerade för normalt AROM i varje led, men alla människor är olika och dessa siffror är inte alltid ett lämpligt mål. AROM-mål kan istället sättas utifrån mätningar av den oskadade leden på motsatt sida av kroppen.
I vissa fall går det inte att uppnå fullt aktivt rörelseomfång, särskilt inte efter vissa typer av operationer. Målet är då att nå ett funktionellt rörelseomfång – alltså tillräcklig rörlighet för att kunna utföra dagliga sysslor självständigt.
Aktivt-assisterat rörelseomfång, eller AAROM, kombinerar personens egna ansträngningar att röra en kroppsdel med extern hjälp, till exempel från en annan person eller från utrustning. AAROM-övningar för armarna kan utföras med en käpp eller sopkvast, en trissa som hänger över dörren, ett bälte eller en badhandduk. För benen kan en badhandduk, ett bälte eller ett lakan användas.
Övningarna kan också utföras av vårdpersonal eller en familjemedlem som har fått lära sig rätt teknik. Målet med AAROM är att förbättra förmågan att röra sig utan att belasta senor och muskler för mycket.
Passivt rörelseomfång, eller PROM, utförs av en annan person eller av träningsutrustning, till exempel en CPM-maskin (continuous passive motion). Målet med PROM är att bibehålla ledens rörlighet samtidigt som de senor som korsar leden får vila. Om ledens rörlighet inte upprätthålls kan ledkapseln runt leden bli stel, vilket gör det svårt att röra kroppsdelen självständigt när aktiv rörelse återigen tillåts.
PROM bör alltid utföras efter särskilda instruktioner från vårdpersonal för att undvika skador på vävnader som håller på att läka.
Rörelseomfång med motstånd innebär att en extern vikt läggs till kroppsdelens rörelse genom dess tillgängliga rörelseomfång. Målet med denna typ av träning är att öka muskelstyrkan. Efter en skada används initialt mycket lätta vikter, vanligen cirka 0,5–1 kg.
När tre set om tio repetitioner kan utföras utan problem kan motståndet ökas stegvis, med ungefär 0,5 kg åt gången. På så sätt byggs styrkan upp gradvis och säkert under hela rehabiliteringsprocessen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online