Axelseparationer är vanligast bland personer som utövar kontaktsporter som amerikansk fotboll, ishockey, brottning eller baseboll. Quarterbacks som tacklas kan drabbas när axeln slår hårt i marken. Även ett olyckligt fall eller en trafikolycka kan orsaka en axelseparation. Skadan kan vara lindrig, men beroende på dess omfattning, graden av ligamentskada och eventuellt behov av kirurgi kan de långsiktiga konsekvenserna påverka både återhämtningen och den framtida rörligheten.
En axelseparation kan vara partiell eller total, det vill säga en fullständig separation mellan axelns två huvuddelar: nyckelbenet (klavikeln) och akromionen, den yttre delen av skulderbladet. Dessa benstrukturer hålls samman av acromioclavicularleden (AC-leden) samt coracoclavicularligamenten (CC-ligamenten). En axelseparation uppstår när dessa ligament delvis eller helt brister, och skadan klassificeras utifrån hur allvarligt ligamenten är skadade, enligt WebMD.
Vid en typ I-skada föreligger en översträckning eller partiell bristning av ligamenten, där AC-ligamentet kan vara delvis skadat men CC-ligamentet förblir oskadat. Vid en typ II-skada är AC-ligamentet helt avbrutet och nyckelbenet kan ha förskjutits delvis från akromionen, medan CC-ligamentet antingen är oskadat eller delvis brustet, enligt WebMD.
De långsiktiga effekterna av typ I- och typ II-skador är oftast lindriga. Med vila och begränsad belastning läker axeln normalt inom några veckor. Med tiden kan skadan dock leda till erosion av ledbrosket i AC-leden och så småningom utveckla så kallad slitageartros.
En typ III-axelseparation är betydligt allvarligare eftersom skadan innebär en komplett bristning av ligamenten, det vill säga en fullständig AC-separation. Hur konsekvenserna blir, både på kort och lång sikt, beror på patientens ålder och aktivitetsnivå. En äldre person som drabbas av en typ III-skada kan uppleva att mekaniken i de muskler som rör armen förändras, vilket kan leda till ökat slitage på rotatorkuffens muskler och senor. Detta slitage kan orsaka smärta, svaghet och nedsatt rörelseförmåga, enligt Hospital for Special Surgery.
Skador av typ IV till VI är de mest svåra formerna av axelseparation och kräver ofta artroskopisk behandling. Trots skadornas allvar minskar korrekt behandling exponeringen för långsiktiga komplikationer. Vid en typ IV-skada förskjuts den yttre änden av nyckelbenet bakåt, in i eller genom trapeziusmuskeln. En typ V-skada innebär en kraftig vertikal förskjutning av nyckelbenet från skulderbladet, med kraftigt utvidgat coracoclavicularutrymme, enligt Brown University Division of Biology and Medicine. Vid en typ VI-skada förskjuts nyckelbensänden nedåt, under akromionen eller korakoiden. Samtliga skador av typ IV–VI innefattar element av en typ III-skada.
Oavsett skadgrad är en korrekt diagnos avgörande för prognosen. Läkaren bedömer skadan genom fysisk undersökning och röntgenundersökning, ibland med jämförelsebilder av båda axlarna. Rehabiliteringen inleds vanligtvis med en period av immobilisering, följt av rörelseträning och successiv styrketräning. De flesta patienter med typ I–III-skador återfår god funktion utan operation, medan högre grader ofta kräver kirurgisk stabilisering för att minska risken för kronisk smärta och bestående funktionsnedsättning. Genom tidig och strukturerad rehabilitering kan många återgå till sin tidigare aktivitetsnivå.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online