Dysplasi är en störning som kan uppträda i många olika former och drabba en rad olika kroppsdelar och strukturer. Man skiljer mellan två huvudtyper: lokaliserad och generaliserad dysplasi. De strukturella problem som hör till generaliserade dysplasier börjar vanligtvis redan under fosterutvecklingen, medan lokaliserade dysplasier istället utlöses av yttre faktorer – till exempel skelettskador efter en bilolycka.
Dysplasi är ofta symptomfri, men vissa former ger upphov till besvär på grund av de skador som de drabbade cellerna orsakar. Behandlingen kan bestå av medicinska åtgärder eller ibland enbart smärtlindring.
Ordet "dysplasi" kommer från grekiskan och är en sammansättning av "dys" (störd) och "plassein" (att bilda). Dysplasi innebär en onormal utveckling eller tillväxt av en kroppsdel, exempelvis missbildade ben och muskler, men även att en kroppsdel helt saknas.
Dysplasi kännetecknas av en minskad mängd mogna celler och en ökad mängd omogna celler, vilket leder till en onormal vävnadsstruktur. Cellerna kan i vissa fall återgå till normal form, men de kan också förvärras och utvecklas till cancerframkallande celler.
Lokaliserad dysplasi är en vävnadsavvikelse som begränsas till ett enskilt område eller en kroppsdel. Avvikelsen kan uppstå till följd av olika stimuli och drabba i princip vilket organ som helst. Vanliga utlösande faktorer är virus, kemikalier, mekanisk irritation, eld eller till och med solljus.
En solbränna är ett exempel på lokaliserad dysplasi – dock återhämtar sig hudvävnaden själv när den solbrända huden läker.
Generaliserad dysplasi börjar vanligtvis som en ärftlig avvikelse i vävnaden. Denna vävnadsdefekt leder därefter till strukturella missbildningar i olika delar av kroppen.
Denna typ av dysplasi klassificeras efter vilken specifik vävnad som är drabbad och omfattar flera viktiga grupper av ärftliga sjukdomar, bland annat skelettdysplasier och ektodermala dysplasier. Skelettdysplasier påverkar tillväxten, organisationen och utvecklingen av skelettet. Ektodermala dysplasier påverkar tillväxt och utveckling av vävnader som härstammar från ektodermen – det tidiga yttre lagret av embryonalvävnad – såsom hår, naglar, hud, svettkörtlar och tänder.
Medan vissa dysplasier är asymptomatiska (utan symtom) kan de skadade celler som följer med dysplasien ge tecken på avvikelsen. Till exempel anger Dr. David J. D'Agate och Dr. Stanley J. Swierzewski från Cardiology Channel att symtomen vid fibromuskulär dysplasi kan vara "nedsatt blodflöde, suddig syn, yrsel (vertigo), huvudvärk, nacksmärta eller ringningar i öronen (tinnitus)", beroende på vilken artär som är drabbad.
Dessutom kan cervikal dysplasi (på livmoderhalsen) ge upphov till blödningar eller oregelbundna spottringar, medan fibrös bendysplasi kan orsaka skörhet, missbildning, smärta och ojämn tillväxt i de drabbade benen.
Behandlingen av dysplasi beror på var i kroppen avvikelsen sitter och vilken typ av vävnad som är drabbad. Medicinska alternativ kan bland annat vara kryoterapi (frysbehandling) och kirurgi (ablation, excision eller borttagning). Ibland fokuserar behandlingen enbart på att lindra symtom som smärta eller missbildning, snarare än på själva den onormala bildningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online