I människokroppen finns tre huvudtyper av muskelvävnad: skelettmuskel, glatt muskulatur och hjärtmuskel. Varje typ är specialiserad för sitt eget slags arbete, och hjärtmuskeln driver ett av kroppens allra viktigaste organ – hjärtat.
Skelettmusklerna styrs medvetet och utgör våra största muskelgrupper, exempelvis biceps och quadriceps. De är byggda för att tåla stora påfrestningar och har förmågan att bli starkare genom träning. Liksom hjärtmusklerna har skelettmusklerna omväxlande mörka och ljusa partier, så kallade tvärstrimmor, som löper längs hela muskeln. Skelettmusklerna består av buntar av långa, tunna fibrer som kallas myofibriller.
Väggarna i magsäcken, mag-tarmkanalen, luftvägarna samt i vener och artärer är klädda med glatt muskulatur. Till skillnad från den tvärstrimmiga muskulaturen har den glatta muskulaturen ett enhetligt, slätt utseende. Precis som hjärtmuskeln styrs denna muskeltyp av det autonoma nervsystemet och reglerar omedvetna kroppsprocesser som matsmältning och blodkärlens vidgning. Hjärtmuskelvävnaden intar en mellanställning mellan dessa två typer, eftersom den är den enda tvärstrimmiga, fullständigt sammandragbara muskel som helt styrs av det autonoma nervsystemet.
Ett av de första tecknen på att man betraktar hjärtmuskelvävnad är förekomsten av tvärstrimmor. Till skillnad från de parallella ljusa och mörka banden hos skelettmuskulaturen liknar hjärtmuskelns tvärstrimmor, sett i mikroskop, förgrenande och sammanflytande spår. Dessutom är den mesta hjärtmuskelvävnaden klarröd tack vare det syrerika blod som pumpas genom den. Vävnaden i hjärtats högra sida, som hanterar det syrefattiga blod som återvänder till hjärtat från resten av kroppen, kan däremot ha en något mörkare ton.
Hjärtmuskelvävnad finns endast i hjärtat. Liksom skelettmuskulaturen är hjärtmuskeln tvärstrimmig med mörka och ljusa färgband, men i hjärtvävnaden tenderar dessa band att förgrena sig i stället för att ligga helt parallellt. Enligt nyare forskning har hjärtmuskelvävnaden dessutom förmåga att förnya sina celler, något som tidigare ansågs omöjligt. När hjärtmusklerna drar ihop sig pressas blodet från förmaken ut i artärer och blodkärl, vilket försörjer muskler och organ i hela kroppen.
Hjärtmusklerna innehåller specialiserade celler som kallas pacmakerceller. Dessa fungerar som en sorts metronom för hjärtat och håller all hjärtvävnad arbetande i takt med varandra. För att dessa celler ska kunna hålla takten styrs hjärtats muskelvävnader helt av det autonoma nervsystemet. En annan unik egenskap hos hjärtmuskeln är att den aldrig blir trött; förutsatt att muskelvävnaden inte bryts ner skulle ett hjärta i teorin kunna slå betydligt längre än den genomsnittliga livslängden på cirka 80 år.
Hjärtat är indelat i en övre del, förmaken (atrierna), och en nedre del, kamrarna (ventriklarna). Dessutom är dessa delade i en vänster- och en högersida, vilket ger totalt fyra stora hålrum. Det syrefattiga blodet samlas i höger förmak, varifrån höger kammare pumpar blodet till lungorna för att hämta nytt syre. Därefter samlar vänster förmak upp det nysyresatta blodet, som vänster kammare pumpar ut till resten av kroppen. Hjärtmuskeln är unikt lämpad för dessa uppgifter tack vare sin förmåga att upprätthålla en jämn rytm med hjälp av pacmakercellerna – och eftersom hjärtmuskelvävnaden kan dras samman oavbrutet i årtionden utan att någonsin bli trött.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online