Proloterapi är en icke-kirurgisk behandlingsmetod där lösningar injiceras i skadat bindvävnadsvävnad för att irritera det inflammerade området och stimulera kroppens naturliga läkningsprocess. Metoden utvecklades först på 1940-talet av George S. Hackett och tillämpades systematiskt på över 10 000 fall av Hackett tillsammans med Gustav Hemwall. År 2005 gav Mayo Clinic sin rekommendation till proloterapi framför kirurgi vid behandling av bindvävsskador, när konservativa metoder som sjukgymnastik visat sig otillräckliga.
Proloterapi är en icke-kirurgisk teknik som syftar till att reparera skadad bindväv (ligament och senor) och används för att behandla en rad olika besvär som beror på bristningar och degeneration i ledernas bindväv – exempelvis tennisarmbåge och patellarsenit (hopparknä).
Tillstånd som patellarsenit är både kroniska och degenerativa. Medan många patienter svarar bra på traditionella behandlingsmetoder (som RICE-metoden och styrketräning) fortsätter vissa vävnader att brytas ned. Proloterapi verkar genom att aktivera kroppens egna läkningsmekanismer och uppmana den att reparera den skadade vävnaden.
En läkare som utför proloterapi injicerar ett irriterande ämne, såsom en koncentrerad sockerlösning, i det drabbade området (knät vid patellarsenit). Detta orsakar ytterligare inflammation i det skadade området, vilket triggar kroppen att producera tillväxtfaktorer som främjar vävnadsläkning. Kroppen klarar ofta inte av detta på egen hand vid skador på senor, ligament och brosk, eftersom dessa vävnader har dålig blodförsörjning.
Viss behandling omfattar även injektion av trombocyttrikt plasma (PRP). Detta ämne består av koncentrerade blodplättar som tas från patientens eget blod. Det innehåller tillväxtfaktorer som påskyndar reparationen och regenerationen av skadade vävnader. Patienter som genomgår denna procedur får den samtidigt som proloterapin, enligt samma schema och tidsram.
Resultat från ett flertal studier har visat att den nya vävnad som bildas stärker tidigare instabila bindvävsstrukturer, och metoden har visat lovande resultat för regenerering av brosk – en vävnad som normalt inte läker av sig själv.
Kvalificerade behandlare (såsom osteopater och fysioterapeuter) kan utföra proloterapiinjektioner med flera olika substanser som främjar bildningen av kollagen i bindväven. Bindväv består av kollagen, ett protein som förekommer naturligt i människokroppen.
Det vanligaste irriterande ämnet är lösningar som kallas osmotiska proliferanter, vilka består av dextros och glycerol suspenderade i vatten. Andra proliferanter inkluderar zink, kalcium eller mangan.
Behandlare kan även använda irriterande ämnen som förändrar cellernas ytproteiner. Dessa inkluderar dextros, fenol, guajakol, garvsyra samt plasma QU (kinin kombinerat med urea).
Injektion av partiklar, exempelvis pimpstensmjöl, stimulerar molekyler som kallas makrofager att ta sig in i den skadade vävnaden. Makrofagerna bryter ner pimpstenspartiklarna och börjar utsöndra tillväxtfaktorer som främjar kollagentillväxt.
Slutligen kan behandlare inom proloterapi injicera kemotaktiska ämnen, såsom natriummorrhuat, som drar immunceller till det skadade området.
Läkare rapporterar att de flesta smärtor vid kroniska bindvävsproblem upphör efter tre till sex proloterapisessioner, vilka kan innefatta flera injektioner varje gång. Sessionerna fördelas med fyra till sex veckors mellanrum. Standardprotokollet omfattar totalt 10 till 20 injektioner för knä, fotled eller axel, och mellan 30 till 60 injektioner för bindvävsskador i nacke, rygg eller ryggrad.
Patienter uppmuntras att fortsätta med konservativa behandlingsmetoder såsom sjukgymnastik parallellt med proloterapin. De som inte svarar bra på behandlingen undersöks ofta noggrant för att avgöra om ledsmärtan har en annan orsak, exempelvis bakteriella eller virala infektioner eller allergier.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online