Uttorkning leder till ett förhöjt hematokritvärde. När kroppen förlorar vätska minskar mängden plasma i blodet, medan antalet röda blodkroppar i princip förblir oförändrat. Den relativa andelen röda blodkroppar ökar därmed – ett tillstånd som kallas hemokoncentration.
I ett friskt blod finns plasma och röda blodkroppar (erytrocyter) i ett fast förhållande av cirka 55 procent plasma till 45 procent celler. Detta motsvarar ett hematokritvärde (Hct) på ungefär 0,45, alltså 45 procent.
Vid uttorkning förloras vatten till följd av olika fysiologiska eller patologiska omständigheter, exempelvis kraftig svettning, diarré, kräkningar, feber eller otillräckligt vätskeintag. När plasmavolymen minskar koncentreras blodets celler, vilket resulterar i:
Dessa tre begrepp anger i grunden samma sak – den volymprocentuella andelen röda blodkroppar i blodet.
Ett förhöjt hematokritvärde gör också att blodet blir mer trögflytande, det vill säga att viskositeten ökar. Detta kan försvåra blodflödet i de små kärlen, öka belastningen på hjärtat och i svåra fall bidra till nedsatt syretillförsel till vävnaderna.
Inom vården används hematokrit som en enkel men värdefull indikator på patientens vätskestatus. Ett onormalt högt värde kan tyda på uttorkning, medan ett lågt värde ofta associeras med anemi eller överhydrering. Referensvärdena varierar dock beroende på ålder och kön, varför resultaten alltid ska tolkas tillsammans med övriga blodprover och patientens kliniska bild.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online