Neonatal hyperglykemi är det kliniska begreppet för högt blodsocker hos nyfödda barn. Tillståndet definieras som ett blodsockervärde över 120–125 mg/dL (cirka 6,7–6,9 mmol/L). Eftersom många nyfödda inte visar några tydliga symtom är tidig upptäckt genom regelbundna blodprover avgörande, särskilt hos barn som tillhör riskgrupper.
Vissa nyfödda har inga symtom alls på hyperglykemi, vilket gör att tillståndet lätt kan förbises. Andra barn kan dock uppvisa tecken som:
Därför bör blodsockret övervakas noggrant hos nyfödda som löper ökad risk, även när barnet verkar friskt.
Den största riskfaktorn för neonatal hyperglykemi är låg födelsevikt. Den näst största riskfaktorn är för tidig födsel. Barn som föds för tidigt har ofta ett outvecklat insulinregelsystem, vilket gör dem extra känsliga för blodsockersvängningar.
Vissa barn är för små eller för omogna för att kunna matas på traditionellt sätt och får därför näring via intravenöst dropp (IV). Om för mycket glukos ges via droppet kan detta leda till hyperglykemi. Detta är en av de vanligaste orsakerna till högt blodsocker hos nyfödda.
Förutom glukostillskott via dropp kan neonatal hyperglykemi också bero på:
Högt blodsocker hos nyfödda kan få allvarliga effekter om det inte upptäcks och behandlas i tid. Möjliga konsekvenser inkluderar:
Behandlingen av neonatal hyperglykemi syftar till att normalisera barnets blodsockernivå. Det görs oftast genom att minska mängden glukos som ges via intravenöst dropp eller genom att behandla den underliggande orsaken till det höga blodsockret. Med rätt vård och noggrann övervakning kan de flesta nyfödda återhämta sig väl från tillståndet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online