Sicklecellsjukdom, även känd som sicklecellanemi, är en ärftlig sjukdom som kännetecknas av defekta röda blodkroppar. Orsaken är en onormal form av hemoglobin, kallat hemoglobin S (HbS), som gör att blodkropparna muterar och antar en karakteristisk sigdform. Effekterna av sjukdomen varierar mellan olika individer, men den drabbades hälsa är oftast nedsatt på något sätt.
Utöver ärftliga faktorer kan sicklecellsjukdom också uppstå vid näringsbrister som berövar blodet viktiga ämnen, såsom syre, som behövs för att producera friska celler. Dessutom kan sjukdomen utvecklas till följd av skador eller sjukdomar i de organ som producerar röda blodkroppar, exempelvis levern, mjälten och benmärgen.
Det finns ingen direkt fördel med att ha sicklecellsjukdom. Däremot kan föräldrar med sjukdomen föra vidare det så kallade sicklecellsanlaget, vilket enligt Harvard Medical Schools informationscenter för sicklecell- och talasemisjukdomar ger en överlevnadsfördel i områden där malaria är vanligt förekommande, jämfört med personer med normala blodkroppar.
Personer med sicklecellsjukdom drabbas ofta av svår smärta, trötthet, kollaps och till och med döden, särskilt under extrema förhållanden som stress och ansträngande aktiviteter. Dessutom är individer med sjukdomen mer sårbara för komplikationer och löper större risk att utveckla infektioner, stroke och ögonskador.
Enligt Human Genome Projects informationscenter kan sicklecellsjukdom behandlas med blodtransfusioner, antibiotika i tablettform, intravenös vätska, smärtstillande läkemedel samt hydroxyurea – ett läkemedel som ursprungligen användes mot cancer. Regelbunden uppföljning hos specialistvård är viktig för att minska risken för allvarliga komplikationer och förbättra livskvaliteten för den drabbade.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online