Sicklecellanemi är en livslång blodsjukdom som drabbar miljontals människor världen över. Intressant nog har forskning visat att personer som ärvt minst en gen för sickelcellsegenskapen ofta har en förhöjd förmåga att bekämpa malaria – något som personer utan denna gen saknar. Detta samband är ett av de mest kända exemplen på hur evolutionen formar mänskliga gener.
Personer med sickelcellssjukdom har ett onormalt hemoglobin, det protein i de röda blodkropparna som transporterar syre i kroppen. Detta leder till att de röda blodkropparna blir mindre flexibla och klibbigare än normala. De antar ofta en karakteristisk lieformad struktur, vilket ger sjukdomen dess namn.
Dessa onormala blodkroppar kan fastna i blodkärlen, blockera blodflödet och orsaka svåra smärtor, organskador samt andra allvarliga hälsokomplikationer som avsevärt förkortar livslängden.
Malaria är en av världens vanligaste infektionssjukdomar och orsakar mellan en och tre miljoner dödsfall per år. Sjukdomen är särskilt utbredd i tropiska och subtropiska regioner, där den utgör ett stort hot mot folkhälsan, framför allt för barn under fem år.
Malaria orsakas av encelliga parasiter (protozoer) av släktet Plasmodium. Parasiten lever i körtlar hos en viss typ av honmygga, Anopheles, som är naturligt förekommande i tropiska områden. När en infekterad mygga suger blod från en människa överförs parasiten till kroppen, där den angriper de röda blodkropparna.
Forskare tror att sickelcellsmutationen uppstod för tusentals år sedan som en mutation i hemoglobingenen, just i de regioner där malaria var en vanlig sjukdom. Detta är ett klassiskt exempel på så kallad balanserad selektion inom evolutionär biologi, där en gen kan vara både fördelaktig och skadlig beroende på om man ärver en eller två kopior.
Blodet hos personer med sickelcellssjukdom eller med sickelcellsegenskapen (så kallat bärarskap) visade sig ha större förmåga att bekämpa och motstå malariaparasiten. Som en följd av detta hade bärare av sickelcellsmutationen större chans att överleva, reproducera sig och vidarebefordra den muterade genen till nästa generation än de som inte bar på genen.
På så sätt blev genen allt vanligare i malariadrabbade områden – trots att sjukdomen i sig kan vara allvarlig för dem som ärver genen från båda sina föräldrar. Detta illustrerar hur naturligt urval kan bevara gener som ger en fördel i vissa miljöer, även när de samtidigt medför hälsorisker.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online