Salter-Harris-frakturer: klassificering, symtom och behandling

Salter-Harris-frakturer uppstår hos växande barn och går genom eller runt tillväxtzonen i slutet av långa ben, som lårbenet (femur), överarmsbenet (humerus) eller underarmsbenet (radius). Det finns officiellt fem klassificeringar av Salter-Harris-frakturer, som beskriver var skadan sitter och vilken del av benet och tillväxtzonen som är engagerad. Om en Salter-Harris-fraktur misstänks är det viktigt att snarast kontakta rätt vårdgivare för att få korrekt behandling.

Anatomin bakom tillväxtzonen

För att förstå klassificeringen av Salter-Harris-frakturer är det viktigt att känna till anatomin kring tillväxtzonen. Dessa frakturer involverar metafysen, tillväxtzonen och epifysen hos barns långa ben. Tillväxtzonen är ett tunt lager i slutet av benet, beläget mellan metafysen och epifysen. Metafysen är den del av benet som ligger omedelbart ovanför tillväxtzonen, medan epifysen ligger nedanför tillväxtzonen, längst ut på benets ände.

Klassificering av Salter-Harris-frakturer

Salter-Harris-frakturer indelas i fem typer, från typ I till typ V:

• Typ I: Frakturen går endast genom tillväxtzonen.
• Typ II: Frakturen går genom både metafysen och tillväxtzonen. Detta är den vanligaste typen.
• Typ III: Frakturen går genom tillväxtzonen och epifysen.
• Typ IV: Frakturen går genom metafysen, tillväxtzonen och epifysen.
• Typ V: En kompressions- eller krosskada som enbart drabbar tillväxtzonen.

Symtom

Salter-Harris-frakturer kan inträffa hos barn så länge tillväxtzonerna inte har fusionerat, det vill säga fram till att barnet har växt färdigt. Tecken som kan tyda på en Salter-Harris-fraktur inkluderar:

• Att barnet inte kan fortsätta leka efter en plötslig skada.
• Synlig missformning av armen eller benet efter en skada.
• Kraftig smärta som hindrar barnet från att använda armen eller benet efter skadan.
• Nedsatt förmåga att leka på grund av långvariga komplikationer efter en skada på arm eller ben.

Behandling

Behandlingen av Salter-Harris-frakturer varierar beroende på skadans klassificering, som vanligtvis fastställs med hjälp av röntgen eller magnetresonanstomografi (MRI).

• Typ I: Läker oftast bra med gipsning och kräver mycket sällan kirurgisk behandling.
• Typ II: Kan läka väl med gipsning så länge fragmenten ligger i rätt läge. Ibland krävs operation om fragmenten har förskjutits.
• Typ III–V: Kräver ofta kirurgiskt ingrepp och kan i vissa fall leda till att benets tillväxt stannar av.

Eftersom skador på tillväxtzonen kan påverka benets fortsatta utveckling är uppföljning över tid ofta nödvändig, även efter att frakturen läkt. Kontakta alltid sjukvården vid misstanke om fraktur hos ett barn för rätt diagnos och behandling.