Psykiatern och dödsforskaren Elisabeth Kübler-Ross är den som introducerade begreppet sorgens faser. Genom sina observationer fann hon att de flesta människor går igenom fem känslomässiga faser när de förlorar en nära anhörig. Det finns inga ord som helt kan beskriva denna livsförändrande upplevelse, och ingen fastställd tidsram inom vilken varje individ måste acceptera sin förlust. Tack vare Kübler-Ross arbete kan dock forskare idag bättre förstå de känslomönster som människor upplever under sorgeprocessen.
Förnekelsen är en omedelbar känslomässig reaktion och den första fas som alla sörjande delar. Även när en familjemedlem avlider efter en lång tids svår sjukdom kan nära anhöriga höras säga: "Jag kan helt enkelt inte tro att det är sant." För den som stod den avlidne nära i vardagen blir förnekelsen ofta extra svår att övervinna, eftersom frånvaron påminns om i alla dagliga aktiviteter. För vissa varar förnekelsen bara ett kort ögonblick, medan den för andra kan pågå i veckor.
Isolering under sorg skiljer sig från ensamhet. Det handlar snarare om ett medvetet val eller en naturlig benägenhet att vara ifred med sina tankar och med verkligheten av det som hänt.
Oavsett dödsorsak uppstår nästan alltid en känsla av vrede under sorgen. Den kan riktas mot personen som kanske orsakade dödsfallet, mot läkaren som behandlade den älskade anhöriga, eller mot den sörjande själv. Sorgens vrede är unik eftersom den vilar på ett underliggande hopp om att smärtan ska bli lättare att bära om man kan skylla förlusten på någon.
Förhandling är ett känslodrivet beteende som väcks av längtan efter att få uppleva ett sista ögonblick med den avlidne. Den sörjande kan exempelvis förhandla genom böner. Förhandlingen kan vara en engångshändelse eller ett beteende som pågår under en längre tid.
Alla upplever inte depressionsfasen. Människor med stark religiös övertygelse och de som vårdade den avlidne under lång tid känner ofta sorg utan att drabbas av depression. Att inte uppleva depression under sorgen betyder inte att sorgen är mindre djup – det visar bara att människor reagerar på sitt eget sätt.
Acceptans, även om den beskrivs som den sista fasen i sorgeprocessen, är inte något slutgiltigt. Acceptans innebär att erkänna dödsfallet och förstå att den älskade inte längre finns kvar i den fysiska världen. Det är viktigt att komma ihåg att acceptans oftast är en återkommande process, där man behöver acceptera den älskades frånvaro om och om igen.
Att lära sig leva vidare efter en nära anhörigs bortgång är en central del av acceptansprocessen. Sorgen är högst individuell, och faserna behöver inte följas i någon bestämd ordning – de är snarare ett verktyg för att förstå de känslor som kan uppstå efter en förlust.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online