Sorgens fem stadier konceptualiserades ursprungligen av den schweiziska psykiatern Elisabeth Kübler-Ross i hennes bok Om döden och livet (On Death and Dying). Även om modellen ursprungligen beskrev sorgen efter ett dödsfall kan samma stadier också uppkomma vid andra typer av förluster, till exempel skilsmässa, jobbförlust eller en allvarlig sjukdomsdiagnos.
Du kan uppleva stadierna i olika ordning, och alla passerar inte genom samtliga. Det finns dessutom ingen fastställd tidsram för något av stadierna – du rör dig vidare när du är redo. De fem stadierna är förnekelse, vrede, förhandling, depression och acceptans.
Förnekelse är det första stadiet i sorgeprocessen och uppstår oftast som en reaktion på chocken av dåliga nyheter. Om du exempelvis nyligen har fått en allvarlig diagnos eller fått veta att en närstående person gått bort kan du förneka det som hänt eller fortsätta din vardag som om ingenting har förändrats. Tankar som "Det här kan inte stämma" är vanliga, och tillvaron kan kännas overklig och drömlik.
Vredet infinner sig ofta när det inte längre går att förneka verkligheten. Du kan känna frustration och ilska över att just du drabbas, samtidigt som du inser att situationen ligger utanför din kontroll. Det kan kännas djupt orättvist, och tankar som "Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?" är vanliga. Vredet kan även riktas mot andra människor, vårdpersonal eller livet i stort.
I förhandlingsstadiet försöker du förlika dig med situationen genom att "göra upp" med Gud, universum eller den högre makt du tror på. Du kan lova att bli en bättre människa eller ändra din livsstil om bara förlusten kan ogöras: "Jag ska göra vad som helst om det här bara inte hade hänt." I detta skede utvecklar många en förnyad eller förstärkt andlighet, och en del vänder sig till en ny religiös tro.
När vredet lagt sig och insikten om att inga "affärer" kan ändra läget börjar ofta depressionen. Sorgen blir tung och påtaglig. Du kan känna att livet saknar mening, gråta ofta och dra dig undan från sociala kontakter med vänner, familj och andra nära och kära. Detta är ett naturligt steg i bearbetningen av förlusten, men om känslorna blir långvariga och försvårande i vardagen kan det vara klokt att söka professionellt stöd.
Acceptans är det sista stadiet i sorgeprocessen. Här har du kommit till ro med det som hänt och insett att det inte går att ändra. Det innebär inte att sorgen försvinner helt, men du finner en inre frid och kan börja se framåt. Du kanske säger till dig själv att allt är som det ska vara, eller att du kommer att må bra igen – fastän livet ser annorlunda ut än tidigare.
Kom ihåg att sorg är en individuell process. Många rör sig fram och tillbaka mellan stadierna, hoppar över vissa eller upplever dem i en helt annan ordning. Att ge sig själv tid, prata med närstående och vid behov söka stöd hos en kurator eller psykolog kan underlätta resan genom sorgen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online