Depression som ett självständigt psykiskt tillstånd har erkänts och diskuterats i princip sedan den skriftliga historiens begynnelse. Det vi idag känner till som svår depression (major depression) uppstod dock snarare genom en successiv förfining av definitionen än genom en plötslig upptäckt av själva tillståndet.
Så långt tillbaka som i antikens Grekland försökte människan förstå depression. I sitt verk Aforismer beskrev läkaren Hippokrates melankolins kännetecken: ”rädslor och modlöshet, om de varar länge”.
I flera århundraden kallades tillståndet vanligen melankoli, vilket betyder ”svart galla” på forngrekiska. Under tidigt 1900-tal benämnde den tyske psykiatern Emil Kraepelin de olika formerna av melankoli som depressiva tillstånd och införde därmed ett nytt sätt att beskriva sjukdomen. Ordet depression härstammar från det latinska verbet deprimere, som betyder att trycka ned – som i en persons sinnestämning.
The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) är ett uppslagsverk över kriterier för att diagnostisera psykiska störningar. Det ges ut av American Psychiatric Association och används flitigt inom hela psykiatrivården.
Första upplagan publicerades 1952 och har sedan reviderats fem gånger. De två första upplagorna (DSM-I och DSM-II) innehöll inte diagnosen svår depressiv störning (MDD), trots att andra depressiva tillstånd fanns med.
Enligt Robert Spitzer, som ledde utarbetandet av DSM-III, innehöll de tidigare upplagorna av DSM endast ”allmänna och ofta vaga beskrivningar av de kliniska dragen hos de olika psykiska störningarna”.
Spitzer och hans kollegor åtgärdade bristen på precision och enhetlighet i klassificeringen av psykiska störningar genom att ta fram forsknings- och diagnostikkriterier (Research and Diagnostic Criteria). Detta klassificeringssystem lade grunden för de omfattande revideringar som kännetecknar DSM-III, däribland introduktionen av diagnostiska kriterier för MDD.
I sin artikel från 2005, ”Classification of Depression: Research and Diagnostic Criteria: DSM-IV and ICD-10”, förklarar Alan M. Gruenberg, Reed D. Goldstein och Harold Alan Pincus att DSM-III innehöll specifika kriterier för att definiera en episod av svår depression – bland annat ”införandet av en grundläggande distinktion mellan svåra depressiva störningar och bipolära störningar”. Depressiv reaktion och neurotisk depression, som ingick i tidigare upplagor av DSM, togs bort.
Upplagan DSM-IV listar fem kriterier för att diagnostisera MDD. Enligt det första kriteriet måste patienten uppvisa minst fem av nio symtom under en tvåveckorsperiod. Bland symtomen återfinns att känna sig ledsen eller tom under större delen av dagen, förlust av intresse för alla eller nästan alla aktiviteter, för lite eller för mycket sömn de flesta dagar samt svårigheter att tänka klart eller fatta beslut.
Sedan dess har manualen uppdaterats ytterligare; DSM-5, som publicerades 2013, bygger i stora drag på samma struktur för MDD-diagnosen.
Definitionen av MDD fortsätter att granskas i takt med att kliniker och forskare arbetar med DSM:s gällande depressionskriterier. Gruenberg, Goldstein och Pincus pekar exempelvis på att klassificeringskriterierna för depressiva störningar kan behöva ändras allteftersom kunskapen växer om en eventuell genetisk komponent vid depression.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online