Det finns två huvudtyper av diabetes: typ 1-diabetes och typ 2-diabetes. Gemensamt för båda är att kroppen inte producerar tillräckligt med insulin för att hålla blodsockernivån under kontroll. Vid typ 2-diabetes har patienten dessutom ofta svårt att utnyttja det insulin som produceras – cellerna svarar inte som de ska, även om bukspottkörteln i många fall tillverkar mer insulin än hos personer med typ 1-diabetes.
Vid typ 2-diabetes är första steget i behandlingen oftast kost- och livsstilsförändringar för att försöka få blodsockret under kontroll utan läkemedel. Fungerar det inte kan medicinering behövas för att sänka blodglukosnivåerna. Utöver insulin finns flera olika grupper av läkemedel som används vid diabetesbehandling. Vid typ 1-diabetes är däremot varken tabletter eller kostomläggning tillräckligt effektiva – där är insulininjektioner den enda behandling som verkligen fungerar.
Sulfonylureer tas vanligen oralt, en eller två gånger dagligen före måltider. De stimulerar betacellerna i bukspottkörteln att frisätta större mängder insulin, för att kompensera cellernas nedsatta förmåga att utnyttja insulinet. Alla sulfonylureer har samma syfte och verkan, men biverkningarna och risken för läkemedelsinteraktioner skiljer sig åt beroende på vilket preparat som förskrivits.
Sulfonylureer bör generellt inte kombineras med alkohol, eftersom allvarliga biverkningar kan uppstå.
Meglitinider liknar sulfonylureer genom att även de stimulerar betacellerna i bukspottkörteln att frisätta extra insulin. Eftersom båda läkemedelsgrupperna påverkar insulinproduktionen kan de orsaka lågt blodsocker, så kallad hypoglykemi.
Biguanider sänker blodglukosnivåerna inte genom att stimulera insulinproduktionen, utan genom att minska den mängd glukos som levern naturligt producerar. Vissa biguanider ökar dessutom muskelvävnadens upptag av glukos, vilket ytterligare sänker glukosnivån i kroppen. Metformin är den mest kända biguaniden och används ofta som förstahandsval vid typ 2-diabetes.
Tiazolidindioner, exempelvis rosiglitazon (Avandia) och pioglitazon (Actos), sänker blodsockret både genom att minska kroppens egen glukosproduktion och genom att hjälpa muskel- och fettvävnad att utnyttja insulinet bättre. Biverkningarna är oftast få, men tiazolidindioner har kopplats till ökad risk för hjärtsvikt och hjärtinfarkt.
DPP-4-hämmare, exempelvis sitagliptin (Januvia), är en nyare klass av diabetestabletter som kan förbättra blodsockervärdena utan risken för hypoglykemi. Läkemedlen hämmar nedbrytningen av GLP-1, ett naturligt förekommande ämne i kroppen, vilket gör att GLP-1 stannar kvar längre i blodet och kan sänka förhöjt blodsocker.
Alfaglukosidashämmare, exempelvis miglitol (Glyset) och akarbos (Precose), hämmar kroppens nedbrytning av stärkelse (som i bröd och pasta) samt av socker. Eftersom stärkelsen och sockret bryts ner långsammare stiger blodsockernivån normalt inte lika snabbt efter måltiden. Läkemedlet ska tas tre gånger dagligen, med första tuggan av varje måltid. Vanliga biverkningar är gaser och diarré.
Insulin är det mest använda injicerbara läkemedlet vid behandling av diabetes. Det ersätter helt enkelt det insulin som kroppen inte kan producera eller utnyttja effektivt. Insulin ges alltid vid typ 1-diabetes och kan även behövas i senare skeden av typ 2-diabetes, när andra behandlingar inte längre räcker till.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online