Diabetes insipidus (DI) är en ovanlig sjukdom som är mindre känd än den diabetes som rör blodsockret. Sjukdomen påverkar hur njurarna fungerar och hur överskottsvätskan avlägsnas från kroppen. Om diabetes insipidus lämnas obehandlad kan njurarna ta permanent skada. Därför är det viktigt att rätt undersökningar görs i tid.
Diabetes insipidus är en sällsynt sjukdom som orsakar täta urinträngningar. Du kan känna ett starkt behov av att dricka stora mängder vätska, och din urin blir mycket utspädd. Dricker du inte tillräckligt med vatten riskerar du att bli uttorkad.
Sjukdomen uppstår när den känsliga hormonbalansen mellan hypotalamus och njurarna rubbas. Hypotalamus producerar ett hormon som kallas antidiuretiskt hormon (ADH), även känt som vasopressin. Detta hormon reglerar urinens koncentration och signalerar åt njurarna att återabsorbera redan filtrerat vatten tillbaka i blodomloppet. När allt fungerar som det ska bildas alltså mindre urin.
Trots det liknande namnet har diabetes insipidus inget samband med diabetes mellitus, som beror på att kroppen inte kan producera eller använda insulin. De två sjukdomarna kan dock lätt förväxlas eftersom de delar två gemensamma symtom: kraftig törst och riklig urinproduktion.
För att kunna ställa rätt diagnos genomför läkaren flera olika undersökningar. Misstänker hen diabetes insipidus görs oftast ett så kallat törstprov, eller vattenindragningstest.
Testet innebär precis vad namnet antyder: du får inte dricka vatten under provets gång. Först tas ett blodprov för att mäta elektrolytnivåerna i kroppen, samtidigt som ett urinprov samlas in. Under testets fortsättning lämnar du därefter ett nytt urinprov varje timme, som analyseras för att se hur koncentrerad urinen är.
Efter ytterligare ett blodprov får du hormonet vasopressin (ADH). En timme efter att du fått hormonet lämnar du ett sista urinprov. Diagnosen grundas sedan på de förändringar som skett i ditt blod och din urin under testets olika faser.
I samband med utredningen tas främst ett blodprov för att mäta nivåerna av elektrolyter – framför allt kalium och salt (natrium) – i blodet. Har du diabetes insipidus är natrium- och kaliumvärdena i blodet typiskt förhöjda.
Utöver detta kan blodet också analyseras med avseende på plasmanivån av ADH samt blodets osmolalitet, det vill säga koncentrationen av lösta ämnen. Tillsammans ger dessa prover läkaren en tydligare bild av hur väl kroppens vätskebalansreglering fungerar.
Sjukdomen kan utvecklas långsamt eller slå till plötsligt, och den kan debutera i vilken ålder som helst. Typiska symtom är:
Elektrolyterna är nödvändiga för de elektriska impulser som kroppens celler använder för att fungera. Vid diabetes insipidus kan nivåerna av kalium, klorid, kalcium, fosfat och natrium i kroppen ligga för högt, vilket i sig kan ge ytterligare besvär.
Känner du igen dig i symtomen – exempelvis att du ständigt är törstig, urinerar onormalt ofta eller vaknar flera gånger per natt för att kissa – kontakta vården. Ju tidigare utredningen med blod- och urinprover inleds, desto bättre är möjligheterna att skydda dina njurar och återfå en stabil vätskebalans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online