Ordet "östrogen" kommer från latinska rötter som bokstavligen betyder "det som får en hona att bli brunstig" – alltså något som främjar brunst, det vill säga parningsberedskap. Inom vetenskapen syftar begreppet på en familj av molekyler som reglerar den kvinnliga reproduktionscykeln. Hos kvinnor finns tre naturliga östrogener: estradiol (den molekyl som oftast avses när man talar om "östrogen"), estron och estriol. Även funktionellt liknande molekyler hos djur och till och med växter benämns östrogener.
Det finns alltså ingen enskild kemisk struktur som representerar "östrogen". Och eftersom strukturen är avgörande för funktionen verkar inte östrogenliknande kemikalier på samma sätt.
De tre mänskliga östrogenerna liknar varandra påfallande, men de är inte samma molekyl. Faktum är att alla steroider – inte bara östrogener utan även det funktionellt helt olika manliga hormonet testosteron – härstammar från kolesterol.
De mänskliga östrogenerna delar vissa strukturella drag som vittnar om deras ursprung: tre sexledade ringar och en femledad ring som delar sidor med varandra. Skillnaden ligger i detaljerna, och just dessa detaljer avgör molekylens funktion.
Estradiol är det "starkaste" av östrogenerna. Det betyder att estradiol är bäst på att "befalla" celler att bilda de många andra proteiner som krävs för en normal reproduktionscykel hos en icke-gravid kvinna. Estradiol förekommer också i högst koncentration hos kvinnor före menopausen.
Trots att de strukturella skillnaderna mellan östrogenerna är mycket subtila (skillnaden mellan de tre är mindre än en vattenmolekyl!), är den näst starkaste östrogenet, estron, tio gånger svagare än estradiol. Den tredje, estriol, är i sin tur nästan tio gånger svagare än estron.
Eftersom äggstockarna producerar största delen av kroppens östrogener, och äggstockarna upphör att fungera vid menopausen, har läkare och forskare satsat på östrogener i hormonersättningsterapi för att lindra klimakteriebesvär som värmevallningar, vaginal torrhet och nattsvettningar.
Under större delen av 1900-talet utvanns östrogener för hormonersättningsterapi ur urin från dräktiga ston, som är rikt på östrogenkomponenter. Östrogenerna i hästurin skiljer sig något i struktur och proportioner från de mänskliga: Konjugerade hästöstrogener (conjugated equine estrogens, CEE), den verksamma ingrediensen i många FDA-godkända läkemedel, består av 45 procent estron och 25 procent equilin – ett östrogen som inte bildas i människokroppen. Mindre än 10 procent av preparatet utgörs av estradiol, och det ingår dessutom flera dussin andra komponenter.
Även om många kvinnor fått stor lindring av sina klimakteriebesvär med CEE-haltiga preparat kan tillförseln av dessa icke-endogena östrogener bidra till oönskade biverkningar och påverka hur molekylerna bryts ned och lämnar kroppen.
Andra hormonersättningsterapier innehåller syntetiskt estradiol – en ren form av östrogenet estradiol som framställs ur den naturliga prekursorn diosgenin, som finns i sojabönor och vilda jamsrötter. Detta östrogen är strukturellt identiskt med kroppens eget estradiol.
Efter säkerhetsdebatten om hormonersättningsterapi år 2002 har många preparat utan FDA-godkännande marknadsförts med påståendet att de innehåller "naturligt" eller "bioidentiskt" östrogen. Dessa preparat använder dock samma syntetiska estradiol som finns i många FDA-godkända produkter.
Estradiol (oavsett källa) omvandlas till estron i levern, vilket innebär att det sannolikt ger vissa av samma effekter som estronrika CEE-preparat. När estradiol tas upp genom huden (via ett transdermalt plåster eller en gel) behåller det dock inledningsvis sin ursprungliga struktur i blodet.
Inom hormonersättningsterapi och bröstcancervård används även andra östrogener och "antiöstrogener" med liknande struktur och funktion. På grund av östrogenbiokemins komplexitet studeras farmakologin hos olika preparat fortfarande, och i vissa fall är den föremål för kontrovers.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online