Hyperkalemi (serumkalium >5,0–5,5 mmol/L) kan livshotande på grund av risken för hjärtarytmier. Diagnostik innebär en stegvis metod.
1. Klinisk bedömning
- Anamnes: läkemedel (RAAS-hämmare, kaliumsparande diuretika, NSAID, kosttillskott), njursjukdom, diabetes, binjurebrist, vävnadsnedbrytning (rhabdomyolys, tumörlys), kost.
- Symtom: ofta asymptomatisk tills allvarlig; kan inkludera muskelsvaghet, paresthesier, illamående, hjärtpalpitationer.
2. Laboratoriebekräftelse
- Serumelektrolyter (basal eller omfattande metabolpanel): Primärt diagnostiskt test. Upprepa om hemolys misstänks (näveklämning, svår provtagning).
- Klassificering: Lindrig 5,1–5,9, Måttlig 6,0–6,4, Allvarlig ≥6,5 mmol/L.
3. EKG (Kritiskt vid måttlig/allvarliga fall)
- Spetsiga T-vågor → PR-förlängning → QRS-förbredning → sinusvåg → kammarflimmer eller asystoli.
- EKG-förändringar korrelerar dåligt med exakt kaliumnivå – behandla baserat på kliniskt sammanhang och EKG-befint.
4. Etiologiutredning
- Njurfunktion (kreatinin, eGFR, BUN).
- Urinstatus plus urinkalium och kreatinin (beräkna transtubulärt kaliumgradient vid behov).
- Glukos, HbA1c (diabetes).
- Kortisol och ACTH (binjurebrist).
- Läkemedelsgenomgång – detta är den vanligaste orsaken.
5. Akut hantering (Om EKG-förändringar eller K⁺ ≥6,5)
- Kalciumglukonat eller klorid (hjärtmembranstabilisering).
- Insulin plus dextros (flyttar kalium intracellulärt).
- Inhalations-β-agonist (salbutamol).
- Natriumbikarbonat (om acidotisk).
- Kaliumbindare (patiromer, natriumzirconiumcyclosilikat) eller dialys för avlägsnande.
6. Kronisk hantering
- Granska och justera störande läkemedel.
- Lågkaliumkost rådgivning.
- Sløyf- eller tiaziddiuretika om volymöverbelastad.
- Fludrokortison för mineralokortikoidbrist.
- Övervaka kaliumnivåer regelbundet.
Involvera alltid en kliniker. Hyperkalemihantering är nyanserad och kontextberoende.
