Ansträngningshypoxemi – definierat som SpO₂-fall >4 % eller under 90 % vid aktivitet – signalerar påverkat syreupptag eller leverans och kräver systematisk utredning.
Kardiovaskulära orsaker
- Hjärtsvikt (sänkt ejektionsfraktion eller HFpEF) som leder otillräcklig hjärtutflöde.
- Kronisk ischemisk hjärtsjukdom som orsakar efterfrågeisemi och diastolisk dysfunktion.
- Lunghypertoni (WHO-grupper 2–5) med högerventrikulär belastning och V/Q-missmatch.
- Kongenitala shunts (Eisenmengers syndrom), klaffsjukdom.
Respiratoriska orsaker
- KOL, astma, interstitiell lungsjukdom (ILD) som orsakar V/Q-missmatch, diffusionsbegränsning, dynamisk hyperinflation.
- Obesitashypoventilationssyndrom.
- Neuromuskulär svaghet (diafragmatrötthet).
Hematologiska orsaker
- Anemi (lågt Hb minskar O₂-innehåll trots normal mättnad).
- Metemoglobinemi, karboxyhemoglobinemi.
Övriga faktorer
- Detrering → snabb ytlig andning, tidig anaerob tröskel.
- Hög höjd (hypobar hypoxi).
- Dehydrering → minskat preload, ökad blodviskositet.
Diagnostiskt tillvägagångssätt
- Pulsoximetri i vila och ansträngning (6-minuters promenadtest, kardiopulmonärt belastningstest/CPET).
- Artärblodgas (ABG) för exakt PaO₂ och A-a-gradient.
- Ekokardiografi, lungfunktionsprov, DLCO, blodstatus, BNP, V/Q-skintigrafi, höger hjärtkateterism vid behov.
Behandling
- Behandla grundorsak (diuretika vid hjärtsvikt, bronkodilatatorer vid KOL, järn vid anemi).
- Tilläggssyre vid ansträngning om SpO₂ <88–90 %.
- Lung-/hjärtsjukgymnastik.
- Pacing, intervallträning.
Ignorera inte ansträngningsdesaturation. Den predikterar morbiditet och mortalitet vid kardiopulmonära sjukdomar.
