När vi vistas på hög höjd utsätts kroppen – och framför allt lungorna – för betydande påfrestningar. Det tunnare lufttrycket gör att mindre syre finns tillgängligt, vilket triggar en rad fysiologiska reaktioner. Här går vi igenom de viktigaste effekterna och hur kroppen anpassar sig över tid.
Den främsta effekten av höjd på lungorna är hypoxi, alltså syrebrist. Ju högre upp man kommer, desto tunnare blir luften och det partiella syretrycket (PO2) sjunker. Det innebär att mindre syre finns tillgängligt för lungorna att ta upp i blodet.
Som svar på hypoxin ökar kroppen både andningsfrekvens och andningsdjup – ett tillstånd som kallas hyperventilation. Detta hjälper till att öka mängden syre som tas upp av lungorna, men kan också leda till respiratorisk alkalos, ett tillstånd där blodets pH blir för basiskt.
På mycket hög höjd kan lungorna fyllas med vätska, ett tillstånd som kallas höghöjdslungödem. Orsaken är att kapillärerna i lungorna börjar läcka, så att vätska tränger ut i luftväskorna. Höghöjdslungödem är ett allvarligt tillstånd som kan bli livshotande om det inte behandlas snabbt.
Personer som bor på hög höjd under längre perioder kan utveckla kronisk höjdsjuka (CMS). Tillståndet kännetecknas av flera symtom, bland annat andnöd, trötthet, huvudvärk och illamående. Kronisk höjdsjuka kan vara invalidiserande och göra det svårt att leva på hög höjd.
Med tiden kan kroppen anpassa sig till höjdens effekter. Denna process kallas höjdanpassning eller acklimatisering. Den sker genom en rad förändringar i kroppen, bland annat en ökning av antalet röda blodkroppar, som transporterar syre.
Höjdanpassningen kan ta flera veckor eller månader, och graden av anpassning varierar från person till person. Vissa klarar att anpassa sig till hög höjd utan problem, medan andra kan uppleva betydande besvär.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online