Adrenerga agonister, såsom adrenalin och noradrenalin, används i allmänhet inte för att behandla gastroesofageal refluxsjukdom (GERD). Orsaken är deras potentiella biverkningar och begränsade effekt när det gäller att lindra GERD-symtom. Här är de viktigaste skälen till varför adrenerga agonister sällan används vid denna sjukdom:
Adrenerga agonister kan ha varierande effekter på matstrupens rörelser. Även om de kan öka tonus i den nedre esofagussfinktern (LES), kan de samtidigt minska styrkan och koordinationen av esofaguskontraktionerna. Detta kan förvärra GERD-symtomen genom att försämra elimineringen av magsyra ur matstrupen.
Adrenerga agonister, särskilt beta-adrenerga agonister, kan stimulera frisättningen av gastrin – ett hormon som ökar produktionen av magsyra. En förhöjd syrasekretion kan förstärka typiska GERD-symtom som halsbränna och sura uppstötningar.
Dessa läkemedel kan orsaka en rad systemiska biverkningar, bland annat takykardi, högt blodtryck, arytmier, darrningar, ångest och sömnlöshet. Risken är särskilt betydelsefull för patienter med underliggande hjärt-kärlsjukdomar eller ångesttillstånd.
Kliniska studier har visat att adrenerga agonister inte är lika effektiva som andra läkemedel – exempelvis protonpumpshämmare (PPI), H2-receptorantagonister och prokinetika – när det gäller att minska GERD-symtom och främja läkning av matstrupens slemhinna.
Med tanke på ovanstående faktorer betraktas adrenerga agonister varken som förstahands- eller andrahandsval vid behandling av GERD. Istället föredras läkemedel med bättre effekt och tolerabilitet, såsom protonpumpshämmare, H2-receptorantagonister och prokinetika, vilka utgör grunden i modern GERD-behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online