En syntetisk purinanalog är ett läkemedel som efterliknar en av DNA:s byggstenar för att kunna infogas i arvsmassan hos sjukdomsalstrande celler, där det stör DNA-syntesen. Denna läkemedelsklass har fått stor klinisk betydelse vid behandling av blodcancer och virusinfektioner.
DNA kodas med hjälp av fyra molekyler som kallas nukleosider. Två av dessa härstammar från en enkel ringformad förening som kallas pyrimidin, medan de övriga två bygger på en större förening med två ringar som kallas purin. Adenin och guanin – de två purinbaserade baserna – benämns gemensamt som "purinbaserna". En syntetisk purinanalog är en artificiellt framställd molekyl som liknar en av dessa baser men som avgörande skiljer sig från den. Det finns även syntetiska pyrimidinanaloger, vilka har terapeutiska egenskaper som delvis skiljer sig från purinanalogernas.
När syntetiska purinnukleosider väl har infogats i replikerande DNA stör de aktiviteten hos ett eller flera enzymer som driver replikationsprocessen vidare. Den cancerhämmande effekten bygger på att cancerceller delar sig snabbare än friska celler och därför tar upp mer av det DNA-hämmande ämnet. Enzymerna i cancerceller kan dessutom bära mutationer som gör dem mindre selektiva än motsvarande enzymer i friska celler. Purinanaloger med antiviral verkan utnyttjar i stället enzymatiska skillnader mellan mänskliga celler och virus för att uppnå bättre specificitet.
Eftersom dessa läkemedel endast saktar ner DNA-syntesen i de sjuka cellerna utan att bota sjukdomen i sig, används syntetiska purinanaloger nästan alltid i kombination med andra behandlingsformer.
Fludarabin och kladribin är två syntetiska purinanaloger där en kolatom ersatts av en fluor- respektive kloratom. Denna substitution gör att molekylerna kan infogas i DNA-strängen men samtidigt blockerar fortsatt replikation. Läkemedlen används framför allt vid behandling av lymfom och leukemier. Trots att flera kandidater prövats har ingen syntetisk purinanalog hittills visat sig effektiv mot solida tumörer.
Alla naturliga nukleosider bär på en sockergrupp som är avgörande för att nukleosiden ska infogas korrekt i DNA. Flera syntetiska purinanaloger med modifierad sockergrupp har visat sig effektiva för att hämma replikationen av viralt DNA.
Aciklovir och dess nyare varianter valaciklovir och famciklovir används mot herpes simplexvirus (HSV). Ganciklovir behandlar vissa opportunistiska infektioner hos patienter med AIDS, medan adefovir är en etablerad behandling mot hepatit B. Tenofovir är en av flera antivirala purinanaloger som ingår i moderna HIV-behandlingar, och ytterligare preparat är under utveckling.
Syntetiska purinanaloger utgör en livsviktig läkemedelsklass för tillstånd som saknar andra effektiva behandlingsalternativ. Biverkningarna av dessa DNA-hämmande föreningar kan dock vara allvarliga och omfatta problem med nervsystemet, hjärtmuskeln, levern och bukspottkörteln. Detta engagemang i flera organsystem tros bero på skador på mitokondrierna – cellernas energiproducerande strukturer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online