Steg för att kontrollera pacemakerens stimuleringströsklar

Kontrollera oregelbundna hjärtslag mer effektivt genom att regelbundet kontrollera pacemakerens stimuleringströsklar. Enligt National Heart, Lung, and Blood Institute (NHLBI) korrigerar en pacemaker hjärtats defekta sinusknuta – den naturliga ”pacemakern” som med hjälp av elektriska signaler styr rytm och frekvens vid hjärtats sammandragningar och pumpning. Oavsett om pacemakern är tillfällig eller permanent måste den programmeras för att hitta rätt stimuleringströskel för varje enskild patient, dels för att behandlingen ska bli effektiv, dels för att patienten inte ska bli onödigt beroende av enheten.

Typer av pacemakers

Tre grundläggande typer av pacemakers används för patienter med onormala hjärtrytmer:

• Enkammarpacemaker (atriell): Används för patienter med ett intakt hjärtledningssystem, där hjärtats grundstruktur är sund. Pacemakern stimulerar endast förmaket för att hjälpa hjärtat uppnå en optimal rytm.
• Kammarpacemaker (ventrikulär): Passar patienter som behöver hjälp att höja en för låg puls, eftersom den stimulerar hjärtats kammare.
• AV-sekventiell pacemaker (tvåkammar): Har elektroder i både förmak och kammare och synkroniserar deras arbete så att hjärtats rytm efterliknar den naturliga.

Implantation

Vid ingreppet gör läkaren ett cirka fem centimeter långt snitt i övre delen av bröstet för att implantera pacemakern. En eller två isolerade elektroder förs genom en ven in till höger förmak eller höger kammare – höger förmak är den hålighet som ligger ovanför höger kammare. Elektrodernas positioner markeras noggrant innan de ansluts till pacemakern. Innan enheten aktiveras måste läkaren ställa in korrekta värden för antal stimulationer per minut, den energimängd som krävs samt elektrodernas placering.

Testning av stimuleringströskeln

Innan pacemakern kopplas in helt mäter läkarna först hjärtats egna, inneboende elektriska signaler. Detta görs för att undvika att patienten blir pacemakerberoende. Stimuleringströskeln fastställs med hjälp av ett intrakardiellt elektrogram, som registrerar hjärtats elektriska aktivitet inifrån hjärtats håligheter. Elektroderna flyttas sedan mellan olika positioner och testas – en procedur som kallas kartläggning, eller mapping.

Mätning med Pacing System Analyzer (PSA)

En Pacing System Analyzer (PSA) levererar och mäter elektriska impulser innan elektroderna ansluts till pacemakern. Instrumentet programmeras först till en stimuleringsfrekvens som ligger över patientens egen hjärtrytm, för att efterlikna hur pacemakern kommer att fungera. När hjärtat ”fångas” uppstår ett svar som syns som en spik på det intrakardiella elektrogrammet. Därefter sänks den utgående pulsen på PSA:n gradvis tills fångsten upphör. Punkten precis innan fångsten försvinner definieras som stimuleringströskeln – alltså den minsta energi som krävs för att pålitligt aktivera hjärtats kontraktion.

Sammanfattning

Att fastställa rätt stimuleringströskel är avgörande för en säker och effektiv pacemakerbehandling. Tröskeln kan dessutom förändras över tid, bland annat på grund av ärrbildning runt elektroderna eller förändrad medicinering, därför kontrolleras värdena regelbundet vid återbesök. Genom noggrann mätning och kalibrering säkerställs att pacemakern ger tillräcklig stimulering utan att belasta batteriet i onödan.