Människans förståelse för kranskärlens funktion har vuxit fram över århundraden. Redan under renässansen gjorde pionjärer som Leonardo da Vinci tidiga försök att beskriva hjärtats kärl, men det dröjde ända till 1900-talet innan begreppen "hjärtinfarkt" och "kranskärlssjukdom" började användas. Under 1960-talet trädde kirurgiska behandlingsmetoder fram i förgrunden och inledde en ny era inom kardiologin.
Leonardo da Vinci räknas som en av de första som försökte beskriva hur kranskärlen fungerar. I sin skrift "History of Coronary Heart Disease" hedrar doktor P.R. Lichtlen även forskaren William Harvey, som år 1628 upptäckte den slutna blodcirkulationen och beskrev hur blodet rör sig genom aorta och lungorna.
Flera andra fortsatte att fördjupa kunskapen om detta system, men det var först i början av 1900-talet som kardiologer som William Osler och James Herrick väsentligt förbättrade förståelsen av kranskärlssjukdom. Det var Herrick som myntade begreppet "hjärtinfarkt". Den första kateteriseringen av kranskärl genomfördes 1929, vilket väckte stort intresse bland läkare, och angiografi – tekniken att göra blodkärl synliga med röntgen – utvecklades snabbt under 1950-talet.
En avgörande vändpunkt kom 1967, när doktor René Favaloro utförde den första kranskärlsbypass-operationen vid Cleveland Clinic. Med denna öppen bröstkirurgiska teknik kan kirurgen ta ett blodkärl från en annan del av patientens kropp och använda det för att förbinda aortan med hjärtats kranskärl. På så sätt skapas en förbigång runt de tilltäppta kärlen, så att blod och syre åter kan strömma fritt till hjärtat.
Den första kranskärlsvidgningen, så kallad angioplastik, utfördes 1977 av doktor Andreas Gruentzig vid ett sjukhus i Zürich. Enligt Society for Cardiovascular Angiography and Interventions förde Gruentzig under ingreppet in en kateter – en tunn slang – i en kraftigt förträngd kranskärl och blåste upp en liten ballong, tillverkad vid hans köksbord, som pressade plackansamlingarna mot kärlväggarna.
År 1986 utvecklades stentarna – små metallrör som håller artären öppen och hindrar den från att stängas igen efter en ballongvidgning. Doktorerna Jacques Puel och Ulrich Sigwart, verksamma vid ett franskt sjukhus, placerade de första stentarna i en mänsklig kranskärl.
1993 godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA användningen av Gianturco-Roubin Flex-stenten. Ett år senare fick Palmaz-Schatz-stenten FDA-godkännande för elektiv användning. Dessa två beslut ledde till ett brett accepterande, och användningen av stentar ökade kraftigt, vilket dramatiskt minskade behovet av invasiva och riskfyllda operationer.
Vid 2002 utfördes över två miljoner kranskärlsvidgningar per år världen över. Men restenos – en återblockering orsakad av kroppens eget läkningsförsök efter angioplastik och stentbehandling – tvingade fortfarande 25 procent av patienterna att genomgå ytterligare ingrepp. Lösningen blev den läkemedelsbelagda stenten: en vanlig metallstent belagd med läkemedel som hämmar utvecklingen av restenos och sänkte förekomsten till cirka 5 procent.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online