Förmaksflimmer är en av de vanligaste hjärtrytmrubbningarna. Enligt American Heart Association lever cirka 2,2 miljoner amerikaner med tillståndet. Vid förmaksflimmer fungerar inte hjärtats två övre kamrar, förmaken, som de ska – de kan inte pumpa blodet effektivt. Det leder till att blod samlas i förmaken, vilket ökar risken för blodproppar och i förlängningen stroke. Den goda nyheten är att det idag finns flera välbeprövade behandlingsalternativ.
Den första behandlingslinjen är ofta läkemedel som syftar till att återställa en normal hjärtrytm eller kontrollera pulsens hastighet. Enligt American Heart Association används bland annat betablockerare som atenolol, metoprolol och propranolol. För att minska risken för blodproppar och stroke kan även antikoagulantia, så kallade blodförtunnande läkemedel, förskrivas. I vissa fall ges intravenösa läkemedel som ibutilid för att återställa hjärtats normala rytm – men denna typ av behandling får endast ges under läkares direkt övervakning.
I allvarliga situationer, när patientens liv är hotat, kan en elektrisk chock behövas för att återställa rytmerna. Patienten är bedövad eller sövd när chocken ges, och behandlingen utförs först efter att medicinsk behandling har prövats utan framgång. I de flesta fall räcker en enda chock för att korrigera den oregelbundna rytmen. Misslyckas behandlingen finns andra möjligheter, exempelvis implantering av pacemaker, ablation eller i vissa fall kirurgi.
Vissa personer drabbas av återkommande episoder av förmaksflimmer. För dem kan det vara nödvändigt att implantera en förmakspacemaker strax under huden nära nyckelbenet. Pacemakern övervakar kontinuerligt hjärtrytmen och avger en svag elektrisk impuls så snart den upptäcker ett oregelbundet rytm-mönster.
Radiofrekvensablation är en procedur som vanligtvis utförs på en hjärtkateteriseringslaboratorium. Ett flexibelt instrument, en kateter, förs in genom ett blodkärl och styrs upp mot hjärtmuskeln. När katetern nått rätt position avges en kort pulserande radiofrekvent energi som förstör det vävnadsområde som orsakar den onormala rytmen. Behandlingen är minimalt invasiv och kräver ingen öppen hjärtkirurgi.
När andra behandlingsmetoder inte gett önskat resultat kan kirurgisk ablation bli aktuell. Ingreppet är mer invasivt än kateterablation, men enligt University of Chicago Hospital ligger botandegraden på 75–90 procent. Under operationen görs två små snitt genom vilka ett videoskop förs in, vilket ger kirurgen en tydlig bild av området där ablationen ska utföras. Fördelen med tekniken är att den kan genomföras medan hjärtat fortfarande slår, utan att en hjärt-lungmaskin behöver användas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online