Hjärtsvikt (kongestiv hjärtsvikt) är ett tillstånd där hjärtat inte förmår pumpa tillräckligt med syrerikt blod ut i resten av kroppen. När blodflödet från hjärtat avtar samlas blod upp i kroppens andra organ, vilket orsakar trängsel i vävnaderna. Hjärtsvikt diagnostiseras främst utifrån patientens sjukdomshistoria, blod- och laboratorieprov samt en noggrann fysisk undersökning.
Tillstånd som högt blodtryck, kranskärlssjukdom, hjärtinfarkt, arytmier (onormala hjärtrytmer) och kardiomyopati (sjukdom i hjärtmuskeln) är de vanligaste orsakerna till hjärtsvikt. Även om tillståndet inte alltid går att vända helt kan det behandlas och hanteras effektivt med rätt läkemedel och livsstilsförändringar.
De vanligaste symtomen på hjärtsvikt är andnöd vid aktivitet och i liggande läge, svullnad i buken, anklar och ben, snabb eller oregelbunden hjärtrytm samt extrem trötthet.
Patienter kan även drabbas av illamående, snabb viktökning beroende på vätskeansamling, hosta, sömnsvårigheter och nedsatt aptit.
Den fysiska undersökningen avgör framför allt om kroppen lagrar överskott av salt och vatten. Denna vätskeansamling kallas ödem och är ett vanligt symtom hos patienter med hjärtsvikt. Läkaren bedömer också hjärtats tillstånd genom att kontrollera vitala tecken som puls, blodtryck, hjärtstorlek, hjärtljud och andningsljud.
Ett elektrokardiogram (EKG) används för att upptäcka eventuell arytmi.
Lungröntgen visar eventuell förstoring av hjärtat samt eventuell vätskeansamling i eller runt lungorna.
En ekokardiografi, en detaljerad ultraljudsundersökning av hjärtat, används för att visualisera och mäta hjärtmuskeln, klaffavvikelser och blodflödesmönster. Undersökningen används även för att mäta patientens ejektionsfraktion (EF), alltså den procentandel syrerikt blod som pumpas ut från hjärtat ut i kroppen. Patienter med hjärtsvikt har generellt en EF under 50 procent.
En angiografi fastställer förekomsten av kranskärlssjukdom, det vill säga en förträngning eller blockering av artärerna till följd av plackbildning.
Ett vanligt blodprov som indikerar hjärtsvikt är analys av natriuretisk peptid typ B (BNP). BNP-nivån kan variera med ålder och kön, men ligger generellt på högre nivåer vid hjärtsvikt.
Hjärtsvikt kan behandlas med en kombination av läkemedel, exempelvis ACE-hämmare och betablockerare. ACE-hämmare vidgar blodkärlen, vilket förbättrar cirkulationen och sänker blodtrycket. Betablockerare sänker hjärtfrekvensen och blodtrycket. Båda läkemedlen förbättrar hjärtfunktionen och livskvaliteten hos patienter med hjärtsvikt. Digitalis är ett läkemedel som stärker hjärtmuskeln och förbättrar dess pumpförmåga, medan diuretika (vätskedrivande läkemedel) avlägsnar överskott av salt och vatten ur kroppen. De används för att lindra ödem och gör att patienten behöver urinera oftare.
Batteridrivna medicintekniska apparater som implanterbara cardioverter-defibrillatorer (ICD) och pacemakers kan implanteras under huden hos vissa patienter för att hjälpa hjärtat att slå samordnat. Både ICD och pacemakers är generatorer av elektriska impulser som ger terapi till hjärtat vid behov. En ICD chockar hjärtat tillbaka till normal rytm vid arytmi, medan en pacemaker övervakar och stimulerar hjärtat att kontinuerligt slå i normal rytm.
Hjärtransplantation utförs på patienter med svår hjärtsvikt vars hjärta inte längre fungerar tillräckligt. Det sjuka hjärtat ersätts då med en donors friska hjärta.
Koronar bypass-operation utförs på hjärtsviktpatienter som lider av kranskärlssjukdom. Kirurgen leder blodet runt de tilltäppta artärerna, vilket förbättrar blodflödet till hjärtat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online